Catia Hultquist: Sex skäl att älska ”Stranger things” för evigt

I slutet av 80-talet har den fiktiva staden Hawkins blivit en samlingspunkt för hela världen. Netflix-succén ”Stranger things” har gjort det omöjliga – förenat generationer kring ett gemensamt intresse för övernaturliga mysterier och nostalgisk popkultur.

Med dokumentären ”One last adventure” som har premiär den 12 januari är det tydligt att fenomenet ”Stranger things” långt ifrån är över. Serien, som är en av Netflix största framgångar någonsin, har skapat en gemenskap som sträcker sig över åldersgränser och skapar en välbehövlig tillflyktsort i en allt mer polariserad värld.

När världsnyheterna blir alltmer bisarra söker sig människor till den trygga källaren i familjen Wheelers hus, där nördgänget från Hawkins samlas kring spelbordet för att planera hur de ska rädda världen från monster och ondska. Den fiktiva 80-talsvärlden fungerar som en gemensam lägereld där föräldrar och barn kan mötas kring referenser som alla kan relatera till.

Seriens skurk, Vecna, är också anmärkningsvärt aktuell i sin utformning. Till skillnad från klassiska endimensionella skurkar är han en komplex karaktär med en narcissistisk personlighet. Hans manipulativa beteende, där gaslighting och lögner förvandlas till ”sanningar”, speglar tydligt nutida maktfigurer på världsscenen. När han kidnappar barn hävdar han att han ”räddar dem”, och likt en groomande antikrist samlar han tolv barnlärjungar med målet att förstöra världen.

Matt och Ross Duffer, seriens skapare, har gjort ett medvetet val att göra ”Stranger things” till en hyllning av outsiders. Matt Duffer har själv beskrivit sin high school-tid som de svåraste åren i sitt liv, och serien erbjuder en lösning – utstötta som skapar en egen gemenskap och står upp mot mobbarna. Det som särskiljer serien är att den även lyfter fram den kvinnliga nörden genom superhjälten Eleven, vars magiska krafter och oskuldsfullhet gör henne till både hjältinna och kristusfigur.

En av seriens mest lyckade metaforer är ”Upside down” – den alternativa dimensionen till Hawkins, en mörk spegelbild av verkligheten där ofta ensamma tonåringar med hemligheter fastnar. Detta fungerar som en träffande metafor för depression och psykisk ohälsa. Det fascinerande är att serien antyder att vägen ut ur detta tillstånd inte nödvändigtvis kräver medicin, utan snarare en tillräckligt stark koppling till en bra 80-talslåt.

För nya generationer fungerar serien även som en omvänd stilguide. Generation Z, som experimenterar med retromode, får genom ”Stranger things” se de verkliga konsekvenserna av 80-talets modeval. Karaktärer som Steve, Dustin och Billy visar upp hårresande exempel på hockeyfrillan, en frisyr som seriens kostymavdelning lagt stor möda på att återskapa med tidstypisk autenticitet.

Musiken spelar en avgörande roll i ”Stranger things”, inte bara som bakgrundsljud utan som en drivkraft för handlingen. Kate Bushs ”Running up that hill” fick en oväntad revival 2022 när den i serien fungerar som ett skydd för karaktären Max mot monstret Vecna. På samma sätt används The Clashs ”Should I Stay or Should I Go” som en kommunikationslänk mellan Will och hans mamma när han är fångad i Upside Down.

Den sista säsongen inkluderar klassiska låtar från ikoner som David Bowie (”Heroes”) och Prince (”When Doves Cry”, ”Purple Rain”), vilket ytterligare stärker seriens musikaliska trovärdighet och förmåga att väva samman musik med berättande.

”Stranger things” har inte bara lyckats skapa en fängslande berättelse om vänskap och kamp mot ondska, utan också blivit ett kulturellt fenomen som förenar människor över generationsgränser. När den sista säsongen nu har avslutats lämnar kompisgänget barndomen bakom sig, men deras äventyr lever vidare i popkulturen och kommer sannolikt att fortsätta inspirera nya generationer av nördar, outsiders och hjältar.