Charli XCX utforskar nya musikaliska landskap med ”Wuthering heights” soundtrack

I dagens musiklandskap utmärker sig den verkligt spännande samtida poppen genom användandet av stråkarrangemang som bärande strukturer snarare än som enkla ljudmattor. Charli XCX:s soundtrack till filmen ”Wuthering heights” följer denna trend och placerar sig i samma musikaliska sfär som Rosalías ”Lux” eller Anna von Hausswolffs ”Iconoclasts”.

Vår tids individualiserade strömningsvanor har skapat en miljö där musiken inte längre behöver anpassas för kollektiva sammanhang för att nå framgång. Etablerade artister kan numera klättra på topplistorna genom avantgardistiska uttryck, precis som Kate Bush, Björk och Laurie Anderson gjorde under sina respektive storhetsperioder.

Charli XCX har alltid haft en god känsla för tajming och lansering. Även om regissören Emerald Fennells kostymdrama baserat på Emily Brontës klassiska roman redan har fått hård kritik, kommer soundtracket sannolikt att leva sitt eget liv. Albumet kan betraktas som den brittiska artistens sjunde studioalbum och representerar både en fortsättning och en ny riktning i hennes konstnärskap.

De gotiska influenserna som fanns redan på Charli XCX:s debutalbum ”True romance” återkommer här, men med ett förändrat uttryck. ”Brat”-erans karakteristiska limegröna toner har bytts ut mot mer jordnära nyanser och en stålgrå stämning som passar filmens viktorianska miljö.

Öppningsspåret ”House” presenterar en elegant och något dissonant prolog där den walesiska Velvet Underground-veteranen John Cale bidrar med cello. I ”My reminder” ligger små stråkfragment och skapar kontrast mot en mer traditionell popstruktur. Albumets avslutande spår ”Funny mouth” bryter den svävande stämningen med inslag av explosiv hyperpop-elektronik, vilket visar på artistens bredd och experimentlusta.

För lyssnare som föredrar mer konventionella popmelodier erbjuder albumet också flera tillgängliga nummer. ”Dying for you” utmärker sig med sina influenser från 80-talets synthesizer-era och påminner om The Cure i deras mest atmosfäriskt skimrande stunder.

Även om ”Wuthering heights” kanske inte når artistens allra högsta kreativa höjder, bekräftar albumet den pågående trenden där kvinnliga artister i topplistornas övre skikt driver den musikaliska utvecklingen framåt inom mainstreamen. I dagens mer tillåtande kommersiella klimat har experimentell pop fått ett större utrymme, och Charli XCX utnyttjar detta till fullo.

Albumets produktion balanserar skickligt mellan filmmusikens krav på stämningsskapande och artistens eget personliga uttryck. Stråkarrangemangen ger en klassisk inramning som samtidigt känns modern och nyskapande, vilket placerar verket i en intressant skärningspunkt mellan konstmusik och popkultur.

För fans av Charli XCX representerar ”Wuthering heights” en intressant utveckling av hennes konstnärskap. Från de rent elektroniska uttrycken på tidigare album till detta mer akustiskt influerade verk visar artisten en imponerande mångsidighet. Att hon dessutom samarbetar med en respekterad experimentell musiker som John Cale visar på hennes ambition att utforska nya konstnärliga territorier.

Soundtracket illustrerar även hur popmusiken idag blivit alltmer gränsöverskridande. Charli XCX, som började sin karriär med dansorienterad elektronisk pop, visar att dagens artister inte längre behöver begränsas till ett specifikt sound eller en enskild genre. Denna konstnärliga rörlighet gör ”Wuthering heights” till ett relevant dokument över den samtida popmusikens utveckling och Charli XCX:s roll som en av dess viktigaste innovatörer.