Chicce: För mycket balsamico och för lite folk på italiensk konceptkrog

En konceptkrog i Vasastan som kämpar för att hitta sin plats

För inte så länge sedan samlades tjejgänget för tårtkalas eller för att se Melodifestivalens final tillsammans. Nu sitter de i stället i Chicces generösa plyschsoffor, sippar på restaurangens ”signaturdrink” Aperol Spritz och delar på italiensk antipasti. Lokalen ligger vägg i vägg med Elite Palace hotel, och några av hotellets gäster har hittat hit. I övrigt är restaurangen närmast spöklikt tom en fredagskväll, medan resten av Stockholm sjuder av liv.

”Vi levererar smaker som ger italienaren hemlängtan”, hävdar restaurangen. Men någon autentisk italiensk upplevelse är svår att finna. Chicce är en typisk konceptkrog av den sort som under senare år etablerat sig i mellanstora svenska städer.

Bakom verksamheten står Örebrobaserade event- och nöjeskoncernen Laweka-gruppen, som driver två restauranger med samma koncept i hemstaden. Enligt deras hemsida planeras snart även en etablering i Eskilstuna. Sedan ett halvår tillbaka finns de även i Stockholm – i den mindre livliga delen av Vasastan. Kanske är det därför Chicce numera endast har lunchöppet på vardagar.

Läget är problematiskt och restaurangen känns malplacerad i det anrika Grönstedtska palatset, längst bort på Sankt Eriksgatan. Den pampiga tegelbyggnaden uppfördes 1923 för nybildade Vin- & Spritcentralen och rymmer idag Spendrups huvudkontor.

Från Chicces lokaler ser gästerna rakt ut i hisshallen, vilket skapar en märkligt oinbjudande atmosfär. Inredningen försöker kompensera detta med nästan hysterisk dekor – excentriska fågellampetter och kopior av Muranolampor. Allra billigast framstår de svartvita fotografierna av italienska ikoner: Marlon Brando i ”Gudfadern”, operastjärnan Pavarotti, Forum Romanum, och förstås Anita Ekberg som badar i Fontana di Trevi i Fellinis klassiker ”Det ljuva livet”.

Menyn erbjuder ett standardutbud av antipasti, pasta och pinsa, kompletterat med fyra större secondi-rätter samt desserter. Det som sticker ut är försöket att erbjuda en ”sharingmeny” (599 kronor per person), vilket blir närmast komiskt när kötträtten för två personer serveras på samma tallrik med två spegelvända uppläggningar.

Matupplevelsen börjar lovande med fantastiskt krispiga arancini (179 kronor) – små friterade risbollar toppade med generös mängd löjrom och riven parmesan. Därefter serveras en krämig stracciatella (149 kronor) med friterad mynta och brynt smör, som tyvärr överarbetats med tilläggen av vindruvor, tryffelhonung och pistaschnötter.

Sötchocken följs av tuna crudo (189 kronor) med ”extra allt”. Råvaran håller god kvalitet, men rätten översvämmas av gurka, kumquats, salsa verde, vinägrett, avokado, rädisor och dill – alldeles för många smaker som konkurrerar.

Primo-rättens porcini – pastakuddar fyllda med Karl Johansvamp och ricotta – dränks i en gräddig, extremt mäktig ”tryffelsås” som dominerats av alltför mycket tryffelolja.

Som secondi serveras en kväll filetto di cervo alla griglia (299 kronor), en helstekt hjortytterfilé tillagad till perfekt medium rare och vackert presenterad med pumpapuré, små steklökar och potatiskroketter. Tyvärr är den utlovade marsalasåsen klibbig och överdrivet söt, trots sitt inbjudande utseende.

Desserten, en chokladpannacotta (99 kronor), översvämmas av socker genom tilläggen av amarettokörsbär, kanderade nötter och söt pistaschglass. Balansen saknas helt.

Till sharingmenyn erbjuds ett prisvärt och genomtänkt vinpaket (550 kronor per person) – kanske inte nyskapande, men väl sammansatt. En frisk riesling från Alto Ridge Trentino med hög syra och citruston lyfter antipastin och kompletterar tonfisk, löjrom och stracciatella utmärkt. Till hjortytterfilén serveras en barbera från Piemonte, vars fruktiga syra och mjuka tanniner balanserar viltets fetma och sötman i marsalaskyn. Vinerna presenteras dessutom kunnigt och engagerat.

Vid ett annat besök testas burrata (169 kronor), som dock mer liknar mozzarella. Den serveras med prosciutto cotto (kokt skinka) istället för den parmasskinka som utlovas på menyn. Tillbehören består av rikligt med ”pistaschpesto” utan tydlig smak av pistasch samt en alltför söt balsamico. Körsbärstomaterna serveras kylskåpskalla, trots onödigt lång väntetid på förrätterna.

Bland varmrätterna är den amerikansk-italienska chicken parmigiana (210 kronor) en friterad, relativt saftig kycklingfilé under ett berg av parmesan och överkokt krusig mafaldepasta. Rätten badar i en intetsägande beigebrun tomatsås med barnslig smakprofil.

Bättre är Chicces pinsa romana – en hybrid mellan pizza och focaccia. Brödet är fluffigt med krispig yta och den vita varianten med mortadella (219 kronor) erbjuder rejält med mild korv, rikligt med hackad pistasch och krämig burrata. Även denna rätt tyngs dock av ett övermått av parmesan och sötsliskig balsamico.

Till efterrätt serveras en habil tiramisu (99 kronor) med god kaffesmak, men för lite mascarpone och för mycket savoiardikex.

Lokalens storlek och brist på gäster gör det svårt att skapa rätt atmosfär för såväl fredagsmys med familjen som en romantisk parmiddag. Däremot verkar många hämta pinsa på fredagseftermiddagarna. Kanske kan take away och luncher för kontorsarbetarna i området hålla Chicce flytande fram till studentfirandet tar vid.

Det största problemet med Chicce är kombinationen av den olyckliga lokalen och rätter som är överlastade och för söta för att tilltala en kräsen vuxenpublik. Det är beklagligt med tanke på den ambitiösa satsningen, de fina råvarorna och det tekniska kunnandet i köket.