Cobrah släpper debutalbum: ”Det är den ultimata dominansen att vara sexigast i rummet”

Den svenska artisten Cobrah tar ett nytt steg i sin musikaliska karriär med debutalbumet ”Torn”, där hon utmanar sin tidigare hypersexuella image och söker sig mot mer emotionell sårbarhet.

I en scen från artistens värld ligger Cobrah naken på en läkarbrits medan två gestalter i svarta latexkroppstrumpor placerar sugproppar på hennes kropp, allt ackompanjerat av den textexplicita låten ”SUCK”.

”Man kan inte toppa den extremen,” säger Cobrah skrattande. ”För mig går gränsen ungefär där, och då känns det istället väldigt extremt att börja klä på sig kläder igen och bli emotionell i musiken.”

Under nästan ett decennium har den 29-åriga artisten producerat rejviga elektroniska poplåtar med erotiskt laddade texter. Musikpressens beskrivningar har ofta kretsat kring hennes status som en drottning inom den så kallade bdsm-popgenren, mycket på grund av hennes karakteristiska latexestetik.

Med debutalbumet ”Torn” markerar hon dock en ny riktning. ”Det är en emotionell nakenhet i den här eran som är nästan grövre för mig på något sätt. I det här albumet utgår jag mycket mer från mig själv och visar en skörhet, både i musiken och i det visuella,” förklarar hon.

Bakom artistnamnet Cobrah står en person som föredrar att förbli anonym i mediala sammanhang. Det som framgår är hennes göteborgska ursprung och hur hennes musikaliska uttryck har formats av undergroundklubbar, en dragning till hårdare estetik och ett medvetet val att gå emot konventionell popstruktur.

”Jag gick på en musikskola där många skrev poplåtar och sökte till Mello. Det blev viktigt för mig att gå emot det och vara innovativ i mitt musikarrangemang,” berättar hon. Hennes tidiga verk saknade därför medvetet de klassiska popinslagen med vers och refräng.

Karriären tog fart 2018 med debutsingeln ”IDFKA” och en musikvideo som nominerades till en Grammis. Sedan dess har framgångarna avlöst varandra – 2024 vann hon en Grammis i kategorin ”Elektro/dans” för EP:n ”Succubus” och i mars samma år fick hon leda den prestigefyllda livestreamade DJ-spelningen ”Boiler Room”. Med ytterligare en Grammisnominering i ryggen och en förestående turné, som inkluderar den amerikanska prestigefestivalen Coachella, befinner sig Cobrah nu i ett intensivt karriärskede.

Det som kännetecknar en typisk Cobrah-låt är klubbkänslan och den återkommande tekniken att upprepa låttiteln gång på gång. I ”Feminine energy” upprepas titeln 29 gånger, medan ”Good puss” innehåller 36 upprepningar av dessa ord och ”10/10” inkluderar frasen ”Ten out of ten” hela 56 gånger.

Med ”Torn” sker dock en förändring av detta koncept. ”Det är inte att jag inte gillar det, tvärtom! Jag älskar det! Men det kändes till slut inte utmanande,” förklarar hon. ”När jag nu skulle fylla ett helt album så kände jag att det soundet inte räckte och inte var lika intressant längre. Det funkar för en kort EP, men inte ett helt album och en hel turné.”

Istället har hon experimenterat med nya melodier och tempon, vilket tydligt visar hur hon aktivt arbetar för att utveckla sitt artistskap: ”Jag har ställt mig frågan: hur jag ska förlänga Cobrah?”

Den visuella estetiken har alltid varit central för Cobrahs konstnärskap. Till EP:n ”Succubus” skapade hon en komplett mytologisk värld med sju distinkta karaktärer, då med svart latex, nitar, tentakler och läderbälten som främsta stilmarkörer. Den nya eran beskriver hon som ”förförisk” och mer personligt förankrad, där en tydlig förändring är att hon inte längre klär sig enbart i svart.

”Jag kände att jag inte ville ha samma typ av kläder fem år i sträck. Jag är fortfarande snäv i vad jag tycker om, framför allt färgmässigt. Jag vägrar ta på mig färg. Men nu har jag öppnat upp för min egen hudfärg och har beigefärgad mesh,” säger hon och tillägger: ”Essensen är kvar i allting jag gör. Det sensuella är fortfarande väldigt viktigt och jag går aldrig upp på scen utan en korsett eller klackar.”

På frågan om varför det sensuella är så centralt svarar hon: ”Det är den ultimata dominansen att vara sexigast i rummet. Hela samhället spelar på sex jämt, men ingen tar det sexiga i handen ordentligt. Jag är väldigt, väldigt direkt i det uttrycket. Jag smusslar inte med det och jag tror folk uppskattar det.”

När det kommer till frågan om samhället borde vara mer öppet kring sex visar hon på en intressant paradox i sitt artistskap: ”Nej, det tycker jag inte, då blir det inte lika spännande om jag gör det. Jag lever på gränsen.”