Daniel Birnbaum: New York-konsten kändes naken utan fransk teori

Den transatlantiska konstdialogen: När fransk teori erövrade amerikansk konst

Naomi Beckwith, curator vid Guggenheim-museet i New York och ansvarig för nästa Documenta i tyska Kassel 2027, har nyligen öppnat en utställning på Palais de Tokyo i Paris. ”Echo, delay, reverb” (Eko, fördröjning, efterklang) har fått stor uppmärksamhet då många hoppats få en försmak av vad som väntar vid den prestigefyllda Documenta-utställningen om tre år.

Utställningens undertitel ”Amerikansk konst och frankofont tänkande” belyser den komplexa relationen mellan konstvärldens två dominerande metropoler: Paris och New York. Här undersöks hur idéer, influenser och trender har korsat Atlanten i båda riktningar och format den samtida konsten.

Under 1900-talets första hälft var Paris det självklara konstcentrumet som lockade till sig kreativa själar från hela världen. Konstnärer som Picasso, Dalí, Man Ray samt författare som Hemingway och Stein sökte sig alla till den franska huvudstaden för att hitta sin konstnärliga röst, trots att få av dem var fransmän.

Efter andra världskriget skiftade maktbalansen. New York etablerade sig som det nya konstnavet, en process som konsthistorikern Serge Guilbaut träffande beskrev i sin bok från 1983: ”How New York stole the idea of modern art”. Den amerikanska konstscenen växte i styrka och dominerade snart det internationella konstlandskapet.

Men Paris skulle få sin revansch, om än på ett oväntat sätt. Under 1970- och 80-talen spred sig franska filosofiska idéer över de amerikanska universiteten genom lättillgängliga pocketböcker som varje student hade råd med. Det var en säregen blandning av strukturalistisk språkteori, semiotik, psykoanalys och post-fenomenologisk filosofi som skapade en helt ny intellektuell rörelse.

Denna rörelse fick namnet ”French theory” – ett fenomen som paradoxalt nog inte ens var välkänt i Frankrike. På Columbia University blev den franske kritikern Sylvère Lotringer en nyckelfigur genom sin redaktörskap för bokserien ”Semiotext(e)”, som introducerade dessa idéer för en amerikansk publik.

Tänkare som Michel Foucault, Roland Barthes, Julia Kristeva och Jacques Derrida blev intellektuella superstjärnor vars tankar genomsyrade diskussionen om samtidskonst. Snart skickade varje självrespekterande galleri i New York ut pressmeddelanden fyllda med kryptiska franska citat. Ett konstverk ansågs nästan ofullständigt utan en tillhörande teoretisk essä, gärna kryddad med fransk filosofi.

Trots att utställningen på Palais de Tokyo behandlar ett fascinerande tema, framstår den tyvärr som något tunn i sin presentation. Den ger intryck av att vara en halvbra privat konstsamling utställd i ett konstskolebibliotek, snarare än en djupgående analys av denna viktiga kulturella korsbefruktning.

För den som studerade på amerikanska universitet under 1980-talet väcker utställningen dock nostalgiska känslor med sina bokomslag av teoretiska klassiker. Bland höjdpunkterna finns verk av betydelsefulla konstnärer som Dan Graham, Cindy Sherman och Martha Rosler, men temat hade förtjänat en mer omfattande och genomarbetad presentation.

Särskilt relevant blir ämnet i ljuset av dagens debatter om identitetspolitik och anklagelser mot så kallad ”wokeism”. Var de franska postmoderna teoretikerna ansvariga för att ha underminerat sanningsbegreppet i vår tidsålder av ”fake news”? Eller var de i själva verket framsynta analytiker som tidigt förutsåg vår mediala världs utveckling?

I en tid då den transatlantiska dialogen tycks försvagas är det lätt att känna nostalgi för en period när unga amerikaner var besatta av avancerad europeisk teori. Beckwiths utställning påminner om hur idéer har rest över Atlanten och format både konst och tänkande – en relation där New York må ha stulit den moderna konstens idé, men där Paris i gengäld gav konsten dess teoretiska språkdräkt.