Därför blir världskartan aldrig färdig

Världskartan är aldrig färdig – ett arv från den koloniala eran

När Andréexpeditionen lyfte från Spetsbergen i luftballongen Örnen den 11 juli 1897 var målet att utforska Nordpolen – en av de sista vita fläckarna på världskartan. Det kolonialistiska projektet att kartlägga världen, som pågått sedan 1400-talet, närmade sig sitt slut. Polarfararna utgjorde slutet på en lång rad av upptäcktsresande.

Men att världen är upptäckt betyder inte att kartan är färdig. En världskarta från 1897 eller ens från 1987 påminner mycket lite om dagens kartbild.

”Vi måste komma bort från idén om att kartan är färdig. Den idén bygger på gamla koloniala idéer. Kartan förändras hela tiden”, säger Staffan Bergwik, idéhistoriker och författare till boken ”Terranauterna”, som utforskar människans dröm att upptäcka och kartlägga världen.

Kartan fortsätter att vara ett viktigt maktinstrument, särskilt i dagens geopolitiska klimat. Bergwik exemplifierar: ”När Donald Trump säger att han ska byta namn på Mexikanska golfen är det klassisk västerländsk imperialism i sin renaste form. Det är en gammal blick på världen som kartan representerar men också producerar.”

Ett annat exempel är det så kallade ”kartkriget” i USA, där politiska partier manipulerar gränserna för valdistrikt för att maximera sina chanser att vinna val. Detta fenomen kallas för ”gerrymandering” och är ett tydligt exempel på hur kartor kan användas för att utöva politisk makt.

”Varje karta är en representation av verkligheten och har en funktion, men vi måste fråga oss vems verklighet den visar och vilken funktion den har”, påpekar Bergwik.

För att se att kartan ständigt ritas om behöver man bara titta på Sverigekartan. En karta över Sverige från 1970-talet är idag inaktuell, precis som dagens kartor kommer att vara föråldrade om 50 år.

”Våtmarker återställs, det byggs nya vägar och stadsdelar, solcellsparker anläggs, skogar avverkas och åkermarker växer igen. Sverige förändras ständigt och vi uppdaterar kartan hela tiden”, förklarar Björn Olander, kartingenjör vid Lantmäteriet i Gävle.

Olanders arbete handlar om att jämföra nya flygfoton över Sverige med gamla för att skapa aktuella kartor. Detta arbete har pågått sedan 1628, då kartografen Anders Bure fick uppdraget att kartlägga och mäta Sverige.

”Vi kommer heller inte ifrån det nya säkerhetsläget i Europa. I framtiden kan det vara så att saker som vi idag tar med på våra kartor utelämnas”, tillägger Olander.

När DN följer med mätingenjören Erik Jönsson på fältarbete blir det tydligt hur Sverige ständigt förändras. Den grusväg vi färdas på existerar inte enligt GPS-kartan – den är så ny att den ännu inte ritats in.

Jönsson arbetar med att stycka av mark och ska rita om en fastighetskarta som bygger på mätningar från 1920-talet, vilka i sin tur baseras på en karta från 1700-talet som ritades under storskiftet. Detta omfattande arbete, som nu föreslås ingå i Sveriges kulturkanon, pågick mellan 1758 och 1827 och syftade till att effektivisera jordbruket genom att slå samman böndernas små, utspridda ägor.

”När en ny fastighet bildas måste vi kontrollera att mätningarna stämmer”, förklarar Jönsson medan han söker efter de gamla gränsrösen som markerar markgränserna.

I praktiken visar det sig att de gamla kartorna inte helt stämmer överens med verkligheten – vissa gränsrösen befinner sig flera meter från där de enligt kartorna skulle finnas.

Finns det då något kvar att kartlägga för den som liksom Andrée har upptäckarlusta? Absolut, menar Staffan Bergwik: ”Vi har karterat i takt med våra behov. Därför började vi med land, sedan med haven, därefter med luftrummet. De stora frågorna nu är havsdjupen och rymdrummet.”

Även på fast mark återstår arbete. På frågan om Sveriges sämst kartlagda område svarar Björn Olander direkt: ”Inte sagt att fjällen inte är kartlagda, men där finns en del förbättringspotential. Vi har gjort lite enklare kartor där. Det är en fråga om ekonomi och tidsfaktorer.”

Fredrik Davidsson, ordförande i Kartografiska sällskapet, menar att i princip alla kartor kan förbättras, även de över våra stora städer. När sällskapet i vår håller sin årliga konferens är temat ”Kartans framtid”.

”I den digitala eran är det egentligen bara vilken information som finns att tillgå som sätter stopp för vad en karta kan innehålla och visa i framtiden”, säger han och beskriver hur framtidens kartor kommer att innehålla allt mer information, vilket egentligen står i kontrast till vad kartografi traditionellt handlat om – att skala av information.

Davidsson exemplifierar med Google Maps, där man redan idag kan klicka på restauranger för att få upp information om öppettider och recensioner. I framtiden kommer kartor att kunna berätta om husens historia eller visa vilken bar som har billigast öl vid en viss tidpunkt.

Medan kartorna på 1400-talet ägdes av spanska och portugisiska furstehus kontrolleras de idag av amerikanska teknikjättar. Framöver kommer kartdiskussionen att handla om dataägande, integritet och hur de som kontrollerar kartan påverkar ekonomin och vår världsbild.

Staffan Bergwik avslutar med en filosofisk reflektion, inspirerad av Jorge Luis Borges novell om en karta i skalan 1:1: ”Kartans syfte är att förenkla och representera, inte att duplicera verkligheten. Om en karta är en exakt återgivning av verkligheten, vad ska vi då med en karta till?”