David Thurfjell: Fin gubbvänskap kan vara omgärdad av tystnad

I en serie artiklar undersöker olika skribenter vänskap i det tjugoförsta århundradet.

En tysk kollega som flyttat till Sverige som vuxen berättar om sin förvåning över den särställning många svenska män ger sina barndomsvänner. ”Man kan känna någon här i tio år”, säger han, ”men när det blir fest och tal ska hållas inser man att de gamla kompisarna från högstadiet är de enda som verkligen räknas, personer man inte ens visste existerade.”

Det finns en typ av vänskap – troligen vanligast mellan män – som inte uttrycks genom stora ord eller gester, utan fortlöper genom livet som en hemlighet. Sett utifrån kan denna vänskap verka opersonlig och svårbegriplig, kanske till och med känslomässigt dysfunktionell – varför kommunicerar de inte med varandra? – en gubbvänskap omgiven av tystnad.

Jag har några vänner som följt mig genom livet, och vår vänskap kan säkert uppfattas just så av utomstående. Vi gör saker tillsammans, aktiviteter som vi alltid ägnat oss åt – spelar spel och musik, arrangerar olika äventyr – och det är detta som upprätthåller bandet mellan oss.

På sätt och vis är dessa vänner inte huvudpersonerna i mitt livs berättelse. De har inte suttit med mig vid dödsbäddar eller följt mina barns uppväxt annat än på avstånd. I de mest sårbara ögonblicken har andra människor funnits där. Men de är mina kamrater, följeslagare som nu, när jag befinner mig mitt i livet, har funnits vid min sida i nästan ett halvt sekel. De har varit med genom alla livsfaser, känt mig sedan barndomen, träffat alla mina partners, funnits där genom alla separationer och sett alla mina svagheter och brister.

Det finns en särskild närhet som kommer när något varit en del av ens liv sedan barndomen. Musiken från tonåren, böckerna från den tiden, maten, stämningarna och platserna – inget känns lika mycket som en del av en själv som det man mötte under de formativa åren. Därför finns det något unikt med de band som knöts till personerna som fanns i mitt liv då: mina gamla vänner, min flock som ödet förde mig samman med i den sårbara övergången från barndom till vuxenliv.

De kan bäst liknas vid syskon. Syskonrelationer är sällan insmickrande; det finns ingen anledning att spela teater när man följts åt genom hela livet. Det som kan imponera på ytligare bekantskaper har inget värde bland de gamla vännerna, eftersom bandet knöts långt innan några världsliga meriter kunde samlas. Det finns en krasshet i detta, men också en verklighetsförankring. De gamla vännerna kan, precis som mina syskon, hålla mig på rätt spår om jag glider för långt bort, påminna mig om varifrån jag kommer och vem jag är.

Det är något storslaget med en lojalitet som varar genom ett helt liv! Samtidigt är det svårt att sätta ord på. Denna typ av vänskap kännetecknas av att den omges av tystnad. Barn som knyter an till varandra behöver inte verbalisera sin vänskap. Deras lojalitet växer ur personkemin, leken, upptågen och tiden de tillbringar tillsammans. På samma sätt är det med vår vänskap – både nu och i barndomen där den uppstod.

Därför följer vårt band av lojalitet en omvänd logik jämfört med det som är vanligt i livet. Det knyts inte genom yttre markörer utan genom avsaknaden av sådana. För vänskap finns inga ceremoniella hyllningar: inga årsdagar, ritualer eller högtider som det finns kring kärleksrelationer.

Den omvända logiken märks även i oviljan att rama in umgänget i artighet. Det finns något befriande i den ”no-bullshit-relation” som återhållsamhet med uttalade vänligheter kan leda till. Mina gamla vänner skulle bli förolämpade om jag var artig mot dem, de skulle reagera negativt om jag frågade hur det går på jobbet. Och jag skulle bli irriterad om de behandlade mig med sådan hövlighet. Det vore som att markera distans. En oförskämdhet däremot, skulle jag tolka som en bekräftelse på syskonliknelsen i vår relation.

På så vis visar sig den omvända logiken: vår närhet bevisas genom vad som kan uppfattas som distans.

Ibland har jag hört hur denna typ av oartikulerad vänskap kritiseras, som om det uttalade och tydliggjorda alltid vore bättre. Men även om sådan kritik kan vara berättigad, missförstår den värdet i det outtalade. Tystnad kan vara ett av våra starkaste sätt att uttrycka högaktning. När ord saknas för vår upplevelse blir hyllningen inte svagare utan starkare. Inför ett storslaget landskap kan orden sina, vilket visar att naturen berört oss djupare än språket räcker till för att uttrycka. Genom att vända bort blicken och tystna visar vi att något har verklig betydelse.

Det uttalade har samma dubbelhet. Att klä något i ord kan förstärka och hylla det, men risken finns att vi pratar sönder det. Språket kan platta ut erfarenheter, och om dessa har existentiell karaktär – om de är knutna till ens identitet, barndomsstämningar och livshistoria, som erfarenheten av gammal vänskap är – riskerar verbaliseringen att banalisera något djupt angeläget.

En scen som gjorde starkt intryck på mig när jag var 14 år kommer från Bille Augusts film ”Pelle erövraren”, om en fattig pojke och hans far i 1800-talets Danmark. I scenen överraskar fadern pojken med en fällkniv på hans födelsedag. Det är uppenbart att det är något extraordinärt att han lyckats spara ihop till en present. Pojken blir överlycklig och fadern, spelad av Max von Sydow, strålar av stolthet. Genom gåvan har han vunnit lite självaktning åt dem båda, en glimt av stolthet i klassförtrycket och misären. När pojken kastar sig i hans famn tonar fadern ner det hela. ”Va fan”, säger han med skälvande ansikte, ”det är ju bara en fattigmansgåva”.

Jag tror att det var återhållsamheten hos fadern i denna scen som berörde mig så djupt. Han inser storheten i sin kärlekshandling, men förstår också ögonblickets skörhet, hur lätt det kunde övergå i sentimentalitet eller skrytsamhet. Han vill inte förstöra ögonblicket med överdrivna ord. Därför dämpar han glädjen. Därför låter han kärleken mellan dem omges av tystnad.

På samma sätt kan det vara med vänskaper som inte kläs i ord eller lindas in i artigheter. I återhållsamheten kan ett bejakande av vänskapen gömma sig, ett erkännande att den är en gåva så värdefull att det naturliga är att vända bort blicken.