Fascismens återkomst och de litterära varningarna

Den moderna fascismens spridning runt om i världen har inte kommit plötsligt. Det vi ser idag är resultatet av en gradvis utveckling där tidiga tecken har ignorerats eller avfärdats som marginella politiska strömningar. Nationalistiska och populistiska rörelser har fått näring genom förvridna argument som inte bemötts tillräckligt konsekvent av demokratiska krafter.

Auktoritära ledare som Vladimir Putin i Ryssland, Viktor Orbán i Ungern och Donald Trump i USA har främjat denna utveckling genom att tillämpa den klassiska strategin ”söndra och härska”. I Ryssland har Putin, beskrivbar som en maffialedare med stormaktsambitioner, sedan länge etablerat ett envälde genom systematisk lagstiftning, repression och propaganda. Hans behov att söndra sitt eget folk är minimalt, men utrikespolitiskt använder han denna strategi flitigt, särskilt mot Europa, i sin strävan att återupprätta ett ryskt imperium där Ukraina spelar en central roll.

För Trump har hatdriven söndring blivit ett effektivt inrikespolitiskt verktyg. Hans retorik har skapat så djupa klyftor att vissa amerikaner nu till och med fruktar ett inbördeskrig. På den internationella arenan tillämpar han samma princip i sin kampanj mot frihandel, med tullar som främsta vapen. Trumps agerande liknar ett globalt Monopolspel med manipulerade regler som hotar att skapa ekonomiskt kaos – där ironiskt nog amerikaner själva kan bli de största förlorarna.

Trumpadministrationens systematiska angrepp på USA:s rättssystem, oberoende statliga institutioner, fria media, asylrätten och miljöskyddet visar på en oroväckande politisk riktning. Även om det saknas exakta historiska paralleller, finns det tydliga likheter med hur totalitära stater historiskt har avvecklat demokratiska rättigheter. USA under Trumps oberäkneliga ledarskap riskerar att utvecklas mot det tillstånd som redan råder i Putins Ryssland: en diktatorisk och korrupt polisstat präglad av aggressiv nationalism, censur, övervakning och avsaknad av grundläggande demokratiska friheter.

Litteraturens profetiska varningar

Framstående författare har länge varnat för den typ av utveckling vi nu ser. Den ryske författaren Jevgenij Zamjatin (1884–1937) var först ut i modern tid med sin satiriska roman ”Vi” från 1921, som beskrev ett totalitärt övervakningssamhälle. Hans verk blev modell för senare dystopiska romaner som Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld” (1932), Karin Boyes ”Kallocain” (1940), George Orwells ”1984” (1949) och i modern tid Vladimir Sorokins ”I det heliga Rysslands tjänst” (2006).

Det fascinerande med Zamjatin var hans bakgrund som hängiven revolutionär med en respekterad position inom det sovjetiska författarförbundet. Samtidigt var han medgrundare till Serapionsbröderna, en litterär grupp som inkluderade namn som Boris Pasternak och Vladimir Majakovskij. I denna krets försvarade han litteraturens och poesins frihet mot den allt hårdare bolsjevikiska kulturpolitiken.

Zamjatins roman ”Vi” beskriver ett samhälle under total övervakning, styrt av den allsmäktige ”Välgöraren”. Människorna identifieras med nummer istället för namn och lever under strikta regler där oliktänkande straffas med döden. Romanen förebådade på ett olycksbådande sätt de förhållanden som skulle råda under Stalins terror ett decennium senare.

Både Huxleys och Orwells mer kända dystopier erkänner sin skuld till Zamjatin. Orwell själv framhöll att Zamjatins ”intuitiva känsla för den irrationella sidan av totalitarismen” gjorde ”Vi” överlägsen Huxleys verk. Karin Boyes ”Kallocain” från 1940 kan i sin tur ses som en föregångare till Orwells ”1984”, med dess skildring av ett övervakat militariserat samhälle där staten kontrollerar människors innersta tankar med hjälp av ett sanningsserum.

Moderna dystopier och verklighetens Ryssland

Vladimir Sorokin representerar den moderna ryska dystopiska traditionen. Hans roman ”I det heliga Rysslands tjänst” från 2006 (på svenska 2008) kom vid en avgörande tidpunkt. Året därpå höll Putin sitt berömda tal vid säkerhetskonferensen i München där han kritiserade NATO, och 2008 inledde Ryssland sin första intervention i Georgien – en försmak av vad som senare skulle ske i Ukraina.

Sorokins roman föreställer ett framtida Ryssland som återgått till tsarvälde med drag av Ivan den förskräckliges regim. Landet är isolerat från västvärlden, utan fria medier och övergivet av sina intellektuella. I en senare intervju uttryckte Sorokin sin förvåning över att så mycket av det han beskrivit som en varning faktiskt blivit verklighet.

I dagens Ryssland visar opinionsundersökningar ett till synes starkt stöd för Putin och kriget i Ukraina. Men kännare av rysk mentalitet vet att detta delvis speglar en överlevnadsstrategi som ryssar har utvecklat – ett ”dubbeltänk” där man säger en sak till opinionsundersökare och en annan till förtrogna. Detta bedrägeri är samtidigt ett tecken på motstånd som under rätta omständigheter skulle kunna utmana Putinregimen.

Inför det vansinne som nu pågår i vår omvärld är frågan om inte en ny generation dystopiska romaner en dag kommer att bli verklighet – en naturlig konsekvens av maktstrider ledda av despoter på bekostnad av sina vilseledda och övervakade befolkningar.