De hyllade filmerna öppnade dörren till Krasznahorkais värld

László Krasznahorkais filmiska samarbeten med Béla Tarr – en unik konstallians

Tillsammans har författaren László Krasznahorkai och den ungerske filmregissören Béla Tarr skapat en imponerande filmserie bestående av fem verk: ”Damnation” (1988), ”Satántangó” (1994), ”Motståndets melankoli” (2000), ”The man from London” (2007) och ”Turinhästen” (2011). Dessa filmer utgör kärnan i Tarrs mest hyllade verk och har bidragit till att göra Krasznahorkai känd för en bredare publik.

– De utgör en stor del av Béla Tarrs absolut främsta filmer, och ”Sátántangó”, filmatiseringen av Krasznahorkais debutroman, är väl den som allra tätast förknippas med deras samarbete. Det är en film man aldrig glömmer: den är sju timmar lång och var en cineastisk högtidsstund när den visades på Cinemateket, med människor som reste dit från hela Sverige, berättar Jonas Holmberg, kulturskribent, medgrundare av filmtidningen FLM och tidigare konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival under tio år.

För Holmberg är ”Turinhästen” – med manus av Krasznahorkai, inspirerad av historien om hästen som filosofen Friedrich Nietzsche såg piskas i Turin, vilket ska ha utlöst hans mentala sammanbrott – favoriten bland Tarrs filmer. Filmen fick högsta betyg i Dagens Nyheter av recensenten Eva af Geijerstam och fick svensk biodistribution. Trots sitt långsamma tempo och existentiella tungsinthet blev den oväntat populär på svenska biografer.

– Jag tror absolut att Tarrs filmer har spelat en roll i att göra en bredare publik medveten om Krasznahorkai. De här filmerna har många tagit till sig, och verken har befunnit sig i absoluta centrum för en viss typ av filmkultur de senaste 20 åren, som ständiga referenspunkter, säger Holmberg.

På Dramaten i Stockholm spelas just nu Ulla Kassius uppsättning av ”Motståndets melankoli”, baserad på Krasznahorkais roman. Föreställningen är utsåld, och frågan om eventuella extraföreställningar med anledning av Nobelpriset återstår att se.

Kassius framhäver Krasznahorkais förståelse för andra konstformer: – Hans samarbeten med Béla Tarr är ju väldig omtalade, han har berättat om det i många intervjuer. Filmerna har ju alltid utgått från hans texter, men film är fåordig, den bygger på bilder, och det fattade han.

Att överföra Krasznahorkais komplexa litterära verk till film eller scen kan framstå som omöjligt, men Ulla Kassius menar att det handlar om vilken konstnärlig tradition man arbetar inom.

– ”Motståndets melankoli” har satts upp på andra ställen i mer gammal teaterstil. Men Krasznahorkai är en Beckett, en Brecht, och det är den traditionen jag vill jobba med. Jag ser uppsättningen mer som en scenisk installation som bygger helt på orden, förklarar hon.

I ”Motståndets melankoli” finns ingen dialog utan endast fyra monologer. Kassius inspiration kommer från den tio minuter långa öppningsscenen i Béla Tarrs filmatisering. Vid ett möte med författaren bekräftade Krasznahorkai själv Kassius vision: – När jag träffade Krasznahorkai för att prata om vad jag ville göra sa han att dialog är överskattat. Det enda som teatern behöver är någon som pratar och någon som lyssnar.

Tystnaden är ett centralt element även i Krasznahorkai och Tarrs gemensamma filmiska verk. Deras berättarstil tillhör den så kallade ”slow cinema”-traditionen: tystlåten, ofta i svartvitt, med kombinationer av storslagna ödsliga landskap och det lilla, isolerade och vardagliga. Ett återkommande motiv är människor som vandrar längs vägar i ett postkommunistiskt östeuropa.

– Krasznahorkai skriver långa böcker med långa meningar, så det invecklade och flödande är en tydlig tendens i såväl Tarrs filmer som i Krasznahorkais prosa, påpekar Holmberg.

Deras verk skildrar konsekvent samhällen i upplösning, människor som väntar på något som aldrig kommer, och individer som drivs av en motsägelsefull blandning av hopp och apati. Trots det tidlösa och allmänmänskliga i berättelserna finns teman som är högst relevanta för vår samtid.

– Även om filmerna inte är dagspolitiska arbeten visar de på en känsla av att någonting är försvunnet, att någonting är över; ett sökande och en rädsla och osäkerhet inför andra människor, avslutar Holmberg.