Dennis Lyxzén och nya bandet når inte ända fram på debuten

En ny friformspunk-fusion utmanar traditionella genregränser

I en tid då musikgenrer ständigt utmanas och omformas träder ett nytt och oväntat samarbete fram på den svenska musikscenen. Bandet Backengrillen, med sitt självbetitlade debutalbum, representerar ett djärvt experiment där friformsjazz möter dödsmetall och politisk punk i vad de själva kallar ”antifascistisk friformsdöds”.

Bakom projektet står en samling välmeriterade musiker med stark förankring i Umeås alternativa musikscen. Dennis Lyxzén, känd från legendariska Refused och The (International) Noise Conspiracy, har slagit sig samman med basisten Magnus Flagge, trummisen David Sandström och den internationellt erkända saxofonisten Mats Gustafsson.

Det är en intressant tidpunkt för Lyxzén att ge sig in i detta nya projekt. I en intervju med Dagens Nyheter i samband med Refuseds avskedsspelningar förra året uttryckte han en önskan att ”hitta ett scenspråk där han inte behöver ta knäcken på sig själv varje kväll”. Paradoxalt nog verkar Backengrillen ta honom i motsatt riktning – från askan i elden.

Refused var redan i slutet av 90-talet banbrytande med albumet ”The shape of punk to come”, där de signalerade att protestmusiken skulle ta helt nya vägar bortom hardcorens ramar. Särskilt sista spåret ”The Apollo program was a hoax” närmade sig jazzen, och Lyxzén har sedan dess fortsatt att utforska gränserna mellan olika musikstilar.

På debutalbumet ”Backengrillen” presenterar bandet en polariserande ljudbild som pendlar mellan explosiva tryckkokare och långsamt dröjande doomstämningar. Det är ett album som utmanar lyssnaren och aldrig låter sig enkelt kategoriseras.

Albumet är dock inte utan brister. I Backengrillens tolkning av tyngre rock är det inte gitarren som dominerar ljudbilden utan Lyxzéns stundtals jämrande röst, vilket ger ett blandat intryck. Samtidigt visar Mats Gustafsson, som annars är känd för sina expressiva, kaotiska saxofonsoli i sammanhang som Fire! Orchestra, upp ett överraskande nyanserat spel, inte minst på flöjt.

Albumets titelspår, som sträcker sig över drygt tio minuter, karakteriseras av ett sävligt vaggande som nästan blir hypnotiskt i sin repetitiva struktur. I kontrast står avslutande ”Socialism or barbarism”, där bandet åter höjer energinivån till ett mer intensivt uttryck.

Helhetsintrycket blir att ”Backengrillen” är ett delvis lyckat försök att sammanfoga tre distinkta musikaliska uttryck – friformsjazzens improvisatoriska kaos, metalens tyngd och punkens politiska frustration. Albumet verkar ha tillkommit relativt spontant, och det är lätt att föreställa sig att materialet skulle fungera bättre i ett livescenario, där energin från publiken skulle kunna förstärka musikens inneboende spänningar.

Bandet representerar en intressant utveckling i den svenska alternativa musikscenen, där flera etablerade artister nu söker sig mot mer experimentella uttryck och samarbeten över genregränserna. Detta sker i en tid då även den kommersiella musikindustrin genomgår stora förändringar, och lyssnare i allt större utsträckning konsumerar musik oavsett genretillhörighet.

För fans av såväl experimentell jazz som alternativ rock utgör Backengrillen ett intressant tillägg i katalogen, även om albumet kanske främst kommer att uppskattas av lyssnare som redan är bekanta med musikernas tidigare arbeten och har en öppenhet för utmanande musikaliska möten.