Det är bäst att ringa mamma när ungdomsrevolten kommer av sig

I den senare tiden har debatten om barnlitteratur som behandlar klimatkrisen vuxit sig allt starkare i den svenska litteraturvärlden. Ett nytt bidrag till denna genre är Alexandra Dahlbergs mellanåldersbok ”Allt brinner”, som utmanar såväl konventioner som förväntningar hos läsarna.

Boken presenterar oss för huvudpersonen Isolde, en miljöengagerad flicka som vägrar att följa med sin familj på en semesterresa till Thailand på grund av flygresans klimatpåverkan. Istället stannar hon hos sin farmor och utformar en djärv plan: att sätta eld på den ikoniska Gävlebocken, den världsberömda halmkonstruktionen som varje jul pryder stadens centrum, och samtidigt sprida budskapet ”Bocken brinner! Planeten med! ORGANISERA ER!”

Dahlbergs val av Gävlebocken som symbol är slående effektivt. Sedan 1966 har denna julbock ställts upp och under årens lopp har den blivit förstörd eller nedbränd över trettio gånger, men aldrig tidigare som en politisk manifestation. Detta faktum ger Isoldes plan en särskild skärpa och aktualitet.

Som berättare visar Dahlberg prov på betydande skicklighet. Hon skapar en närmast outhärdlig spänning i skildringen av Isoldes planering och förberedelser. I likhet med författarens debutbok ”Vi är bara inte vänner längre” från tidigare under 2024, kännetecknas texten av en varm och inkännande ton. Boken behandlar inte enbart miljöpolitik utan rymmer även generösa doser relationsproblematik och humor, vilket skapar en nyanserad helhetsupplevelse.

Romanens inledande löfte om en upprorisk miljökritisk berättelse för mellanstadieåldern möter dock motstånd i dess avslutning. Den slutliga upplösningen framstår som förvånansvärt tillrättalagd och försiktig, vilket kan betraktas som ett avsteg från det radikala anslag som bokens premiss antyder.

Den amerikanska litteraturvetaren Roberta Seelinger Trites har i sin inflytelserika forskning beskrivit hur ungdomslitteratur ofta följer ett mönster där unga huvudpersoner, efter en period av uppror, anpassar sig till vuxenvärldens normer och värderingar. De går från utanförskap till att acceptera etablerade strukturer. Liknande tendenser har observerats i verkliga ungdomssubkulturer, där initialt radikala rörelser snabbt absorberas av vuxenvärlden eller kommersiella intressen.

Dahlbergs roman kan ses som en talande illustration av denna rörelse från alienation till integration. Ur detta perspektiv kan ”Allt brinner” läsas som en generationsroman, där huvudpersonen Isolde och hennes vänner representerar en ung generation som står i nära relation till sina föräldrar. De mjuka uppfostringsmetoder och det fokus på närhet som präglar deras uppväxt framställs som hinder för genuint uppror – trygga anknytningar som paradoxalt nog hämmar handlingskraft.

I en tid då klimatkrisen engagerar allt fler unga väcker Dahlbergs bok viktiga frågor om ungdomars möjligheter att påverka sin framtid och om de vuxnas roll i att antingen möjliggöra eller begränsa deras handlingsutrymme. Trots den något försiktiga upplösningen bidrar ”Allt brinner” med ett betydelsefullt inlägg i diskussionen om hur vi kan skildra samtidens mest brännande frågor i litteratur för unga läsare.

Boken, som ges ut av Lilla Piratförlaget och riktar sig till läsare från nio år, kommer sannolikt att väcka diskussion både bland unga läsare och vuxna som intresserar sig för barns och ungas relation till klimatfrågan och aktivism.