Det är svårt att komma ifrån karaokekänslan i ”Nån måste göra det”

I förra veckans uppsättning på Oscarsteatern möter publiken en musikalisk berättelse om den eviga kampen mellan censur och yttrandefrihet. I ”Nån måste göra det” spelar de etablerade musikalstjärnorna Gunilla Backman och Helen Sjöholm två bibliotekarier med vitt skilda personligheter som står inför ett moraliskt dilemma – att rensa bibliotekshyllorna från litteratur som anses olämplig.

Föreställningen utspelar sig i biblioteksmiljö, där de två huvudkaraktärerna tvingas navigera i ett landskap där samhällets föränderliga värderingar ställs mot litteraturens frihet. Backman och Sjöholm, båda med imponerande meritlistor inom svensk musikteater, har en tydlig scennärvaro som bär stora delar av föreställningen.

Det är ett aktuellt tema som behandlas – frågan om vem som bestämmer vilka röster som ska få höras och vilka som ska tystas. I en tid då debatter om trigger warnings och omdiskuterade litterära verk ofta hamnar i centrum för kulturella diskussioner, lyckas manuset fånga flera av samtidens spänningar.

Musikaliskt håller produktionen hög kvalitet. Kompositionerna är välskrivna med melodier som ibland stannar kvar hos lyssnaren även efter föreställningens slut. Både Backman och Sjöholm visar prov på sina välkända vokala färdigheter, och deras röster kompletterar varandra väl i de gemensamma numren.

Regissören har valt att hålla scenografin relativt avskalad med fokus på biblioteksmiljön, vilket fungerar som en effektiv bakgrund till det drama som utspelar sig mellan karaktärerna. De visuella elementen understryker berättelsens tematik utan att ta över.

Trots föreställningens många förtjänster finns det brister som blir svåra att bortse från. Manuset, som visserligen är fyndigt skrivet med träffsäkra repliker och humoristiska inslag, saknar ofta det djup som ämnet förtjänar. De komplexa frågorna om censur, kulturarv och institutionell makt skrapar bara på ytan, och potentiellt intressanta konflikter löses ibland upp alltför lättvindigt.

Karaktärsutvecklingen blir lidande av detta, där både Backmans och Sjöholms roller riskerar att falla in i förutsägbara mönster utan den nyansering som skulle kunna lyfta berättelsen till nya höjder. De gör det bästa av materialet, men man kan inte låta bli att undra vad resultatet hade blivit med ett mer genomarbetat manus.

För den som är bekant med Sjöholms och Backmans tidigare arbeten finns det mycket att uppskatta. Deras scenkemi är påtaglig, och de levererar sina nummer med den professionalitet och inlevelse som förväntas av artister på deras nivå. Särskilt i de emotionella passagerna visar de prov på den känslomässiga räckvidd som gjort dem till några av Sveriges mest uppskattade musikalartister.

Koreografin är genomtänkt men återhållsam, vilket passar föreställningens karaktär. De dansanta inslagen fungerar som naturliga förlängningar av berättelsen snarare än som fristående showstoppers.

Det stora problemet är att helheten inte riktigt motiverar biljettpriset. För en produktion på en av Stockholms främsta scener, med två av landets mest etablerade musikalstjärnor, är förväntningarna höga. ”Nån måste göra det” levererar underhållning och välljud, men saknar den tyngd och det eftertryck som skulle göra den till en verkligt minnesvärd upplevelse.

Tematiken kring bokrensning och censur är dessutom ett område som behandlats i andra kulturella sammanhang med större komplexitet och djärvhet. I jämförelse känns denna produktion ibland som en förenklad version av en betydligt mer komplicerad diskussion.

För den hängivna musikal- och teaterentusiasten finns det fortfarande goda skäl att se föreställningen. Sjöholm och Backmans prestationer är sevärda i sig, och produktionen har flera musikaliska höjdpunkter som förtjänar att upplevas live. Men för den som förväntar sig en genomgripande konstnärlig upplevelse som utmanar och provocerar, kan ”Nån måste göra det” kännas något tunn.

I slutändan är det en underhållande men lättviktig föreställning som erbjuder en behaglig teaterupplevelse utan att lämna något djupare avtryck. För biljettpriset kunde man förvänta sig mer substans och ett mer genomarbetat koncept, trots de obestridliga kvaliteterna i själva framförandet.