Det finns mycket kraft i ”Frankenstein” för rejvgenerationen

I det klassiska skenet av Kulturhuset Stadsteaterns scen i Stockholm tar Mary Shelleys tidlösa gotiska berättelse om mänsklighetens teknologiska hybris ny form. Föreställningen ”Frankenstein” inleds i ett påtagligt mullrande mörker som både förbryllar och fascinerar, men det dröjer innan uppsättningen hittar sin rätta rytm.

Den långdragna inledningen kan initialt uppfattas som trevande, men det är när föreställningen väl finner sin ton som magin infinner sig. Denna teatrala tolkning av det klassiska verket från 1818 lyckas efter hand skapa en drabbande reflektion över vetenskapens gränser och människans ansvar för sina skapelser.

Regissören har valt att behålla berättelsens viktiga existentiella frågor om skapande, ansvar och konsekvenser av teknologisk utveckling – teman som känns anmärkningsvärt aktuella i vår tid av AI-utveckling och biotekniska framsteg.

Scenografin är minimalistisk men effektfull, där ljussättningen spelar en avgörande roll för att bygga upp den gotiska stämningen som kännetecknar originalberättelsen. Det mullrande mörkret som inleder föreställningen återkommer som ett genomgående element, vilket förstärker känslan av hot och obestämbarhet.

Skådespelarna navigerar skickligt genom verkets emotionella komplexitet. Särskilt imponerande är gestaltningen av monstret, där skådespelaren undviker klichéartade tolkningar och istället framställer varelsen med djup mänsklighet och tragik. Victor Frankensteins karaktär genomgår en trovärdig transformation från vetenskaplig entusiasm till existentiell ångest.

Föreställningens kostym och mask förtjänar ett särskilt omnämnande, där man valt att frångå de populärkulturella bilderna av Frankensteins monster och istället skapat något mer subtilt men desto mer obehagligt.

Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning lyckas förmedla verkets centrala budskap om människans ansvar för teknologin vi skapar. I en tid när AI, genmodifiering och andra teknologiska framsteg väcker både hopp och oro, känns Shelleys snart tvåhundraåriga berättelse mer relevant än någonsin.

Tematiskt knyter föreställningen väl an till den pågående samhällsdebatten om etik inom teknologisk utveckling. Regissören har valt att betona de aspekter av originalberättelsen som handlar om övermod och konsekvenserna av att skapa liv utan att ta ansvar för det.

Uppsättningens tempo är dock ojämnt. Efter den långdragna inledningen följer partier med intensiv dramatik, vilket skapar en något ryckig upplevelse för publiken. Men när föreställningen väl finner sin rytm levererar den med kraft och precision.

Dialogen är trogen Shelleys filosofiska frågeställningar, samtidigt som den moderniserats för att kännas relevant för dagens publik. Särskilt intressanta är de scener där monstret konfronterar sin skapare med frågor om existens, tillhörighet och ansvar – frågor som känns djupt mänskliga trots att de ställs av en artificiell varelse.

Musikvalet förstärker den gotiska stämningen och bidrar till att bygga upp spänningen i nyckelscener. Ljudbilden är genomtänkt och fungerar som ett eget berättarelement som förhöjer den dramatiska upplevelsen.

För den teaterintresserade publiken erbjuder ”Frankenstein” på Kulturhuset Stadsteatern en i stora drag sevärd upplevelse som både underhåller och väcker tankar. Trots en något trevande start utvecklas föreställningen till en fascinerande reflektion över teknikutvecklingens pris och de etiska dilemman som följer i dess spår.

Som helhet är uppsättningen ett exempel på hur klassiska verk kan återupplivas för att spegla samtida frågeställningar. Mary Shelleys berättelse om den geniala men hybristiska vetenskapsmannen Victor Frankenstein och hans tragiska skapelse fortsätter att fascinera och varna oss, tvåhundra år efter att den först publicerades.

Det finns något djupt mänskligt i denna berättelse om en skapare som överger sitt verk, och Kulturhuset Stadsteaterns tolkning fångar denna kärna på ett övertygande sätt, trots den ojämna starten.