I år firar Thielska galleriet hundraårsjubileum som museum. Finansmannen Ernest Thiel, som en gång levde i lyx och flärd i sitt storslagna palats på Djurgården i Stockholm, förlorade sin förmögenhet i början av 1920-talet. Detta ledde till att staten övertog både byggnaden och den omfattande konstsamlingen som nu utgör Thielska galleriet.
Jubileumsåret inleddes med utställningen ”Tillsammans”, som belyste hur galleriet och dess samlingar var resultatet av många samarbeten snarare än en enskild persons verk. Nu avslutas jubileumsåret med utställningen ”Det ljuva livet”, som visas fram till den 1 februari. Denna utställning fokuserar på de nöjen som präglade 1900-talets första decennier, inklusive de påkostade fester och maskerader som makarna Signe Maria och Ernest Thiel arrangerade i sitt hem.
Det tidiga 1900-talet var en omvälvande tid med både teknologiska framsteg som kinematografen och stora samhällsförändringar i form av revolutioner, fattigdom och krig. Konstnärerna i utställningen skildrar de framväxande storstädernas offentliga miljöer: caféer, kabaréer, marknader, kringresande tivolin och cirkusar. Här framställs både lyxen, det frivola och fascinationen för rörelse och hastighet, men också tidens missbruk och sociala misär.
Ett av de mer intressanta verken i utställningen är Gösta von Hennigs ”Kapplöpning” från 1906, en målning i grov realistisk stil som skildrar tre hästar i språng över ett hinder. von Hennig är en av de konstnärer som särskilt lyfts fram i urvalet – den så kallade ”cirkusmålaren” som hamnat i skymundan bakom mer välkända konstnärer från samma tidsperiod.
Hans verk ”Cabaret” från 1902 erbjuder en ovanlig framställning av ett annars generiskt motiv: en kraftfull kvinna i röd klädsel som dansar på en starkt belyst scen medan hon betraktas av en anonymiserad publik i mörker. Samma förmåga att gå bortom det ytliga återfinns i von Hennigs ”Han är död” från 1910, där en clown med sorgset ansikte tar pulsen på en akrobat som fallit till marken i en cirkusmanege, medan publiken lämnar föreställningen.
Utställningen omfattar även verk av flera välkända konstnärer, däribland ett fint urval etsningar av Edvard Munch och ett damporträtt från 1914 av Vera Nilsson. Särskilt intressant är hur utställningen lyfter fram verk av konstnärer som var verksamma som illustratörer. Annie Bergmans karikatyrer och Brita Nordencreutz akvareller skildrar kvinnor i offentligheten med en tydlig känsla av frihet och självständighet.
En aspekt som inte kommenteras i utställningen är dock att Nordencreutz knappt två decennier senare, 1938, gjorde illustrationerna till den svenska nazisten Gunnar Prawitz bok ”Ras och historia”. Detta är en viktig historisk kontext som saknas, särskilt eftersom andra delar av hennes liv under mellankrigstiden omnämns.
”Det ljuva livet” utgör en grundlig undersökning av motiv som är rikligt förekommande i Thielskas egna samlingar, kompletterade med ett stort antal inlånade verk. Det konsthistoriskt intressanta med utställningen är hur den tydliggör olika konstnärliga strategier och stilar i dessa skildringar.
Utställningen lyckas på ett sakligt och konstaterande sätt ge plats åt både glädjen och de mörka undertonerna i tidens nöjen. Den speglar en epok av stark kontrast mellan överflöd och nöd, mellan kulturell blomstring och sociala utmaningar – en epok som på många sätt har format vår moderna värld.
Sammanfattningsvis erbjuder ”Det ljuva livet” på Thielska galleriet besökaren en rik inblick i en fascinerande tidsperiod genom ett noggrant kurerat urval av konstverk, där både det välkända och det mer bortglömda får ta plats och berätta om sin tid.
