Dokumentären om The Ark fångar glädjen, men saknar spänning

Dokumentären om The Ark erbjuder en nostalgisk resa genom ett av Sveriges mest särpräglade popbands historia. Filmen tar oss med på en färgstark expedition genom bandets uppgång, splittring, och den efterlängtade återföreningen som glädde många fans under 2023.

I centrum står Ola Salo, bandets frontfigur och karismatiska ledare, tillsammans med bandmedlemmarna som formade The Arks unika glam-rock-inspirerade sound under slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Dokumentären skildrar inte bara bandets svenska framgångar utan även deras ambitioner på den internationella scenen – ambitioner som fick ett abrupt slut efter en omdiskuterad skandal i USA.

Filmskaparna har fått tillgång till ett rikt arkivmaterial som speglar bandets glansdagar, från genombrottet med ”It Takes a Fool to Remain Sane” till Eurovision-deltagandet med ”The Worrying Kind”. Detta varvas med nyinspelade intervjuer där bandmedlemmarna med öppenhet reflekterar kring både framgångar och motgångar.

Särskilt intressant är skildringen av den kontrovers som effektivt satte stopp för bandets amerikanska karriär. Det var en händelse som fick stora konsekvenser för The Arks internationella ambitioner, men som kanske inte är välkänd för den svenska publiken. Filmen kontextualiserar denna skandal i en tid då USA präglades av en annan kulturell och politisk verklighet än idag.

Dokumentären lyckas fånga The Arks betydelse för svensk popkultur och deras roll som pionjärer inom queerkulturen i Sverige. Bandet var tidiga med att utmana heteronormativa uttryck på den svenska musikscenen, något som känns revolutionerande även i dagens perspektiv. Deras inflytande på efterföljande generationer artister belyses också på ett trovärdigt sätt.

Återföreningen, som skedde efter många års uppehåll, skildras med värme och autenticitet. Här får publiken en inblick i de komplexa relationer som kan uppstå inom ett band – både de kreativa spänningar som kan driva en grupp framåt och de personliga konflikter som kan leda till splittring.

Trots att filmen är välproducerad och underhållande känns premissen ibland något tunn. The Arks historia är visserligen fascinerande, men dokumentären tenderar att skrapa på ytan när det gäller de djupare konflikterna och de kreativa processerna. För den som önskar en mer djupgående analys av bandets musikskapande eller personliga utveckling lämnar filmen en del att önska.

Den visuella stilen är däremot imponerande med ett dynamiskt bildspråk som speglar The Arks egen estetik – färgstark, teatralisk och alltid med en glimt i ögat. Regissören har lyckats fånga bandets essens i filmens form, vilket skapar en sammanhängande helhet som känns trogen The Arks anda.

För fans är detta naturligtvis ett måste, men även för den som har ett mer allmänt musikintresse erbjuder dokumentären en intressant inblick i den svenska musikindustrins utveckling under de senaste decennierna. The Ark verkade i en brytningstid för musikbranschen, när internet började förändra hur musik distribuerades och konsumerades, något som filmen också berör.

Dokumentären kommer i en tid då nostalgi för tidigt 2000-tal är påtaglig inom populärkulturen. The Arks återkomst sammanfaller med ett förnyat intresse för den era de representerar – en tid präglad av optimism, färgstark estetik och gränsöverskridande uttryck.

Sammantaget är detta en välproducerad och underhållande dokumentär som ger tittaren två timmars njutbar samvaro med ett av Sveriges mest karismatiska popband. Även om den inte alltid gräver tillräckligt djupt är den ett välkommet bidrag till dokumentationen av svensk pophistoria. För både hängivna fans och nya lyssnare erbjuder filmen en inblick i ett band som vågade vara annorlunda i en tid då svensk musik sökte sig ut i världen med större självförtroende än någonsin tidigare.