Dramaten rensar ut all woke-humanism i ”Misantropen”

I Dramaten sätter Hannes Meidal och Jens Ohlin upp en nytolkning av Molières klassiska verk ”Misantropen” som väcker både eftertanke och debatt. Föreställningen tar ett djärvt grepp om originalverket och transporterar det till vår samtid genom en intensiv uppgörelse med dagens politiska korrekthet.

På scenen möter publiken en värld där Molières 1600-talssatir transformerats till en skarp kommentar om nutidens sociala spel och maktstrukturer. Meidal och Ohlin har behållit verkets grundläggande teman kring hyckleri och social falskhet, men har gett dem en modern inramning som känns påfallande aktuell.

Uppsättningen börjar subtilt, nästan försiktigt, och bygger gradvis upp en spänning som kulminerar i ett explosivt slutskede. Det är ett dramaturgiskt mästerverk som visar hur väl regissörerna behärskar scenens dynamik och publikens uppmärksamhet.

Teaterkritiker har redan börjat diskutera hur denna version av ”Misantropen” speglar vår tids komplicerade förhållande till sanning, ärlighet och de sociala koder som styr våra interaktioner. I en tid när identitetspolitik och yttrandefrihetsdebatter dominerar det offentliga samtalet kommer föreställningen som ett välbehövligt inlägg.

Dramaten har under de senaste säsongerna satsat på att förnya klassiker med samtidsrelevans, och denna uppsättning är kanske det mest lyckade exemplet hittills. I en tid när teaterns roll i samhällsdebatten ibland ifrågasätts visar Meidal och Ohlin att scenen fortfarande kan vara en kraftfull arena för kritisk reflektion.

Särskilt anmärkningsvärd är den scenografiska lösningen, som skickligt balanserar mellan klassicism och modernism. Rummet fungerar både som en spegel av det förflutna och en kommentar till nutiden, vilket skapar en visuell parallell till textens tematiska övergångar.

Skådespelarprestationerna förtjänar extra omnämnande. Ensemblen navigerar skickligt mellan komedins lätta tonfall och dramats tyngre ögonblick. Det är särskilt fascinerande att se hur de hanterar originalets versform i relation till ett mer samtida språkbruk.

För svenska teaterbesökare erbjuder denna uppsättning något unikt – en möjlighet att uppleva ett klassiskt verk genom en lins som gör det omedelbart relevant för vår tid. Det är en påminnelse om varför dessa texter fortsätter att fascinera oss århundraden efter att de skrevs.

Publikreaktionerna har varit blandade men övervägande positiva. Vissa har uttryckt förvåning över hur aktuell en text från 1600-talet kan kännas, medan andra har uppskattat det modiga greppet att konfrontera samtidens politiska klimat.

Föreställningen kommer i en tid då svensk teater genomgår en period av självrannsakan och förnyelse. Efter pandemin har scenkonsterna sökt nya vägar att nå publiken, och denna typ av nytolkningar visar på en möjlig framtida riktning.

Kulturpolitiskt är uppsättningen också intressant eftersom den utmanar föreställningar om vad offentligt finansierad konst bör och kan vara. I en tid när kulturinstitutioner ofta anklagas för att antingen vara för politiskt korrekta eller för provocerande, hittar Meidal och Ohlin en balansgång som utmanar båda perspektiven.

Recensenter har särskilt uppmärksammat hur föreställningen, precis som Waaranperä skriver, först i slutet avslöjar sin fulla styrka. Det är en föreställning som kräver tålamod men som belönar den uppmärksamma åskådaren med insikter som dröjer sig kvar långt efter att ridån fallit.

Dramaten fortsätter med denna uppsättning sin långa tradition av att presentera klassiker på ett sätt som utmanar och engagerar. I en medieålder där snabb konsumtion ofta premieras, står teatern för en långsammare, mer reflekterande form av kulturupplevelse.

För den som är intresserad av relationen mellan konst och samhällsdebatt är denna uppsättning av ”Misantropen” ett måste. Den visar att teater, när den är som bäst, inte bara speglar sin tid utan också hjälper oss att se den klarare.