Dry Cleaning förändrar försiktigt men de viktiga fundamenten ligger kvar

I det brittiska indiepopbandet Dry Cleaning senaste album tar gruppen nya steg i sin musikaliska utveckling. Det Londonbaserade kvartettets tredje album, ”Secret love”, visar en försiktig men tydlig förändring i gruppens ljudbild och arbetssätt.

För första gången har bandet lämnat producenten John Parish, som stod bakom deras två tidigare album, för att i stället samarbeta med den walesiska artisten och producenten Cate Le Bon. Detta skifte har resulterat i en mer renodlad och taggigare sound, där Tom Dowses distinkta gitarrslingor får större utrymme, liksom det minimalistiska postpunk-groove som tidigare legat mer i bakgrunden.

En annan betydande förändring märks hos bandets frontfigur Florence Shaw. Efter att ha turnerat med och influerats av artisten Nourished By Time har Shaw börjat göra avsteg från sin karakteristiska släpiga pratsång, som blivit något av ett varumärke för bandet. Nu glider hon emellanåt över i vad som kan beskrivas som en mer renodlad och lätt r’n’b-inspirerad sång. Denna utveckling kan initialt kännas ovan för lyssnare som är bekanta med bandets tidigare material, men tillför i längden en välbehövlig dynamik till musiken.

Trots dessa förändringar finns bandets grundläggande identitet fortfarande intakt. Shaws skarpa, lakoniskt framförda vardagsbetraktelser fortsätter att vara kärnan i Dry Cleanings uttryck. Hon rör sig mellan olika teman – från kritik av senkapitalismen genom entreprenörsklyschor i låten ”Cruise ship designer” till skildringar av modern urban tristess och relationstvivel – alltid med en knivskarp iakttagelseförmåga och cynisk ton.

Albumets bästa spår anses vara ”Let me grow and you’ll see the fruit”, som exemplifierar bandets nya riktning samtidigt som det behåller deras särpräglade stil.

Det är värt att notera att Dry Cleaning verkar ha gynnats av det nuvarande musikklimatet, där populärmusikens fokus för tillfället ligger på andra genrer. Detta har gett brittiska indiepopband som Dry Cleaning möjlighet att utvecklas i sin egen takt, utan det intensiva tryck som tidigare generations liknande band upplevt.

I en annan tid, menar recensenten, hade Dry Cleaning vid det här laget sannolikt redan passerat genom ”hajpmaskineriet” och sedan förpassats till glömskan. I stället har bandet fått utrymme att organiskt utveckla sitt sound, vilket resulterat i ett tredje album som både förnyar och bekräftar vad som gör Dry Cleaning till ett av de mer intressanta banden på den brittiska indiescenen.

Albumet får betyget 4 på en femgradig skala, vilket indikerar att recensenten anser att bandets experimenterande med nya element varit framgångsrikt, utan att för den skull förlora det som gör dem unika. De försiktiga förändringarna skapar både en fräschör i nuet och en nyfikenhet på vad bandet kan tänkas göra härnäst.

Den brittiska indiepopscenen framställs i detta sammanhang som en plats där band tillåts ”frodas på en vildvuxen äng vid sidan av de stora massproducerande fälten” – en träffande metafor för hur mindre genrer kan utvecklas när de inte står i rampljuset.