Efter Trojas fall håller drottningen sin makes huvud i famnen

En plaststol blir kunglig tron när Hekabe gestaltar krigets tragedier

På Göteborgs stadsteater tar en enkel plaststol plats som kunglig tron i en nyskapande tolkning av Euripides klassiska tragedi ”Hekabe”. Denna till synes enkla scenografiska detalj är talande för föreställningens sätt att bygga broar mellan antikens Grekland och vår egen tid, där krigets grymheter fortsätter att skörda offer.

Euripides drama, skrivet för mer än 2400 år sedan, berättar den hjärtslitande historien om Trojas drottning Hekabe. Efter stadens fall har hon förlorat allt – sin position, sin frihet och de flesta av sina barn. I föreställningens centrala scen håller hon sin makes huvud i famnen, en bild som fångar krigets yttersta grymhet och meningslöshet.

Regissörens vision på Göteborgs stadsteater låter den antika texten tala direkt till en publik som dagligen möts av nyheter om konflikter världen över. Den enkla plaststolen som fungerar som kungatron blir en påminnelse om hur snabbt makt kan raseras, hur bräcklig civilisationen är när våldet får råda.

Ensemblen rör sig mellan olika tidsplan. Kostymeringen blandar subtila antika referenser med nutida inslag, vilket skapar en känsla av att krigets ansikten är eviga och universella. Skådespeleriet är avskalat men kraftfullt, med fokus på textens poesi och de grundläggande mänskliga känslorna som driver berättelsen framåt.

Scenografin är minimalistisk men effektfull. Utöver plaststolen som tron används få element, vilket låter dramat och orden stå i centrum. Ljussättningen skapar starka kontraster mellan ljus och mörker, mellan hopp och förtvivlan, och förstärker dramaturgin i Hekabeds tragiska resa från drottning till krigsfånge.

Ljudbilden utgörs delvis av subtila samtida inslag som påminner publiken om att krigets brutalitet inte är något som bara tillhör historien. Musiken fungerar som en bro mellan antikens och vår tids ljudlandskap, och bygger en känslomässig resonans som förstärker föreställningens budskap.

”Hekabe” är känd som en av Euripides mest kraftfulla antikrigsdramer. Pjäsen skrevs under peloponnesiska kriget och innehåller stark kritik mot krigets meningslöshet och de mänskliga tragedier som följer i dess spår. Denna uppsättning fångar det tidlösa i denna kritik, och visar hur konsekvenserna av väpnade konflikter fortsätter att följa samma mönster genom historien.

Euripides var redan under sin samtid känd för sina nyanserade kvinnogestalter, och i denna uppsättning får vi möta en Hekabe vars sorg och vrede skildras med respekt för komplexiteten i hennes situation. Hon är både ett offer och en aktör, och hennes hämnd blir ett uttryck för det som händer när samhällets normer och rättvisa kollapsar i krigstid.

Särskilt slående är hur föreställningen hanterar tematiken kring krigets offer. Här lyfts inte bara soldaternas öden fram, utan också civilbefolkningens, särskilt kvinnornas och barnens. I Hekabe ser vi en ledare som förlorat allt, men som vägrar att förlora sin värdighet och sin röst.

I ett politiskt klimat där krigets retorik återigen ekar över världen, blir ”Hekabe” på Göteborgs stadsteater en viktig påminnelse om vad som står på spel när diplomatin misslyckas. Föreställningen kräver inte att publiken drar direkta paralleller till specifika samtida konflikter, men inbjuder till reflektion över mänsklighetens återkommande misslyckanden med att lära av historien.

Det är betecknande att en enkel plaststol kan stå för både kunglig makt och dess bräcklighet. I denna kontrast ryms mycket av pjäsens kärna: hur snabbt det etablerade kan raseras, och hur människovärdet ofta blir krigets första offer.

Göteborgs stadsteaters uppsättning av ”Hekabe” är inte bara en tolkning av en antik klassiker, utan också ett viktigt inlägg i samtiden. I en värld där konflikter fortsätter att skapa nya Hekabes, nya mödrar som håller sina älskades kroppar i famnen, påminner oss denna föreställning om teaterns förmåga att göra det avlägsna närvarande och det historiska aktuellt.