Elisabeth Hjorth: Jag har inte fött tre barn för att de ska bli Ulf Kristerssons kanonmat

Moderskapets paradox: Föräldrar, barn och en osäker framtid

I takt med att vår generation blev föräldrar, upplevde vi en våg av feministiska tankar kring moderskap. Nina Björk skrev om traumalämning på förskolan, medan Liv Strömqvist beskrev barn som ”små kristdemokrater” – en karakterisering som med tiden blivit allt mer problematisk. Antologin ”Uppdrag mamma” fungerade som en sorts samtida verklighetsskildring för oss som försökte navigera i föräldraskapets värld.

Trots alla böcker, analyser och diskussioner var det omöjligt att förutse vilken värld vi skulle lämna till våra barn. Ingen av oss kunde föreställa sig att de skulle behöva hantera ledare som Trump, Putin och Netanyahu. När vi träffas idag delar vi denna känsla av ofattbarhet med varandra.

Vi analyserade ingående den makt som moderskapet gav oss, och vi granskade våra egna mödrar mer noggrant än tidigare generationer någonsin gjort. Vi trodde naivt att vi kunde uppfostra män till att bli feminister genom enkla medel – kanske genom att himla med ögonen när de sa något olämpligt. Vi var övertygade om att vi kunde göra dem bättre, göra oss själva bättre. En tanke som har återkommit för att straffa oss. Men barnen var vår stora kärlek, det var odiskutabelt.

Nu står vi plötsligt inför en ny verklighet där våra barn ”väljs ut att mönstra”. Jag frågar mig om det är dags för ett Lysistrate-inspirerat uppror – en referens till det antika dramat där kvinnor vägrade sex för att stoppa ett krig. Istället för sexstrejk, kanske vi borde vägra låta våra barn delta i avlägsna Natoövningar? Jag förstår att de är vuxna och fattar egna beslut, men vi som fött dem borde väl ha något att säga till om. Jag har definitivt inte satt tre barn till denna värld för att de ska bli kanonmat åt Ulf Kristersson.

Som de flesta människor är jag rädd för att förlora mitt hem och min historia. Jag hoppas innerligt att det finns något som mina barn skulle vara beredda att försvara med sitt liv. Men Sverige under Tidöavtalet och Jimmie Åkessons inflytande har blivit ett land där den demokratiska tillförlitligheten successivt eroderar.

Samtidigt som statsministern talar om att försvara Sverige ”med vapen i hand”, undermineras demokratiska processer. Lagrådet förbigås allt oftare, lagstiftningsprocesser försvagas, och de som mest sannolikt skulle ta till vapen för att försvara Sverige utsätts för systematisk kritik. Medan regeringen uttrycker oro över sjunkande födelsetal, deporteras barn som redan bor här och ”återvandringsagenter” skickas till kommunerna.

Vad är det egentligen som ska försvaras? En reklamslogan från Försvarsmakten? Eller handlar det om att skydda vissa gruppers frihet och demokrati på bekostnad av andras?

I den senaste utgåvan av kulturtidskriften Ord & Bild skriver Rolf Almström: ”Försvarsmakten försvarar Sveriges territoriella integritet. Ingenting annat. Det är vi andra som är satta att försvara fri- och rättigheter och demokrati i det här landet.”

”Vi andra” innefattar alla som har fött barn och som har en realistisk syn på krig – att det är något som inte kan förbättras eller förädlas. Almström påpekar även att ”även svensk militär kommer att begå övergrepp. Vad vi vet har det inte existerat några krig utan övergrepp.”

Varje förälder med feministiska värderingar borde bli fredsaktivist. För vad som vore värre än att förlora ett barn i krig, vore att ens barn begick oförlåtliga handlingar som skulle plåga dem resten av livet. Vilken tröst är då ett fosterland?

Vi satte inte barn till denna värld för att de skulle bli monster. De låg i våra famnar med sitt outgrundliga ljus, fullständigt utlämnade åt vår bristande förmåga och begränsade framtidsvision.

Även om allt har förändrats, är det fortfarande detta ljus vi skulle försvara med våra liv om det krävdes. Men för närvarande verkar den svåraste uppgiften vara att försvara de värderingar som hotas inifrån vårt eget samhälle.