En explicit litterarisering i uppsättningen av Tove Ditlevsens ”Köpenhamnstrilogin”

I Berlin reste sig publiken i protest och lämnade salongen. I Malmö sitter de kvar. Uppsättningen av Tove Ditlevsens ”Köpenhamnstrilogin”, som nu har premiär på Malmö Stadsteater, väljer en annan väg än den kontroversiella tyska tolkningen som tidigare i år väckte starka reaktioner.

Regissören Tom Silkeberg har valt vad som kan beskrivas som en uppfriskande metod – en explicit litterarisering av själva scenspelet. Det är ett grepp som tycks fungera väl för att hantera Ditlevsens komplexa och personliga verk, som under de senaste åren har fått ett internationellt genombrott långt efter författarens död 1976.

Köpenhamnstrilogin, bestående av ”Barndom”, ”Ungdom” och ”Gift”, är en delvis självbiografisk skildring av Ditlevsens uppväxt i arbetarklassens Köpenhamn, hennes väg mot författarskapet och de destruktiva äktenskap som följde. Det sista av dessa ledde till ett morfinberoende som till slut blev hennes undergång.

När verket tidigare i år sattes upp på Schaubühne i Berlin, under regi av den kontroversiella regissören Christopher Rüping, blev reaktionerna så starka att delar av publiken demonstrativt lämnade teatern. Kritiken handlade främst om hur den kvinnliga erfarenheten tolkades genom en manlig regissör, som många upplevde förvanskade Ditlevsens röst och vision.

Silkebergs tolkning i Malmö tar en annan riktning. Genom att erkänna textens litterära karaktär och bygga uppsättningen kring detta, skapas ett utrymme där Ditlevsens ord får stå i centrum samtidigt som teatern kan fungera som ett tolkande medium.

Ditlevsens författarskap har fått förnyad uppmärksamhet i kölvattnet av det växande intresset för autofiktion och litterära självframställningar. Köpenhamnstrilogin utkom ursprungligen mellan 1967 och 1971, men har under 2020-talet översatts till fler språk och nått en ny generation läsare. Hennes ärliga skildringar av kvinnlig erfarenhet, klassproblematik, konstnärsambitioner och beroende känns förvånansvärt moderna.

På Malmö Stadsteater blir uppsättningen ett möte mellan den danska litterära traditionen och den samtida teatern. Silkebergs tolkning erkänner både verkets historiska kontext och dess fortsatta relevans. Det handlar om en kvinna som navigerar i en värld där hennes talang och ambitioner ständigt krockar med förväntningar kopplade till kön och klass.

Intresset för dansk litteratur har varit påtagligt i Sverige under senare år, med namn som Dorthe Nors, Olga Ravn och inte minst klassiker som Karen Blixen. Att Ditlevsen nu får en betydande scenisk tolkning i Malmö stärker de kulturella banden mellan länderna och visar på den danska litteraturens fortsatta betydelse i nordiskt kulturliv.

Kontrasterna mellan uppsättningarna i Berlin och Malmö väcker också frågor om litterär adaption och tolkningsföreträde. Vem äger rätten att tolka ett litterärt verk för scenen? Hur mycket frihet ska en regissör ta sig gentemot originaltexten? Dessa frågor blir särskilt laddade när det gäller verk som Ditlevsens, där den självbiografiska aspekten är så central.

Publiken i Malmö verkar uppskatta Silkebergs respektfulla men samtidigt nyskapande förhållningssätt. Genom att göra litterariseringen explicit skapas en transparens där åskådaren blir medveten om att det som presenteras är en tolkning, inte ett anspråk på att representera en objektiv sanning om Ditlevsens liv.

I en tid där litterära adaptioner blir allt vanligare på film, teater och tv, erbjuder Malmö Stadsteaters uppsättning av Köpenhamnstrilogin ett intressant exempel på hur ett älskat litterärt verk kan transformeras till scen utan att förlora sin själ. Det är en balansgång som kräver både konstnärlig vision och ödmjukhet inför originalmaterialet.

När ridån går ner i Malmö sitter publiken kvar, berörda av mötet med Ditlevsens värld. Det är kanske det bästa betyg en litterär adaption kan få.