”Sameproblemet” – en kraftfull uppgörelse med generations förtryck

I Kathrine Nedrejords omtalade roman ”Sameproblemet” möter läsaren en komplex och känsloladdad skildring av samisk identitet och ett folks kamp mot systematiskt förtryck. Boken, som nyligen tilldelats både Brageprisen och PO Enquists pris, har väckt starka reaktioner genom sin oförblommerade beskrivning av Norges behandling av den samiska minoriteten.

Berättelsen kretsar kring Marie Engmo som bor i Paris med sin franska man och nyfödda dotter. När budet om mormoderns död når henne tvingas hon återvända till Sápmi efter många års frånvaro. Redan i flygplansstolen börjar minnena strömma tillbaka, och en uppväxtskildring tar form som bit för bit låter Marie återfinna greppet om sig själv och sitt ursprung.

Romanen väver samman flera parallella berättelser. Maries egen uppväxthistoria som samisk flicka i Norge, där hon utsattes för både fysiska och språkliga övergrepp, står i centrum. I skolan kallades hon ”fjällfinne” eller ”lapp” och accepterades till viss del bara tack vare sitt ljusa hår och sin längd. I Frankrike har hon funnit en annan identitet – där är hon bara skandinav, exotisk men inte annorlunda än andra nordbor.

En annan tråd följer Maries egen resa som författare, hennes sökande efter sin litterära röst efter år av journalistiskt skrivande om andra minoriteter än sin egen. I bakgrunden finns en förläggare som vill ha just den berättelse som handlar om hennes samiska identitet.

Det som gör ”Sameproblemet” särskilt kraftfull är den skoningslösa vidräkningen med Norges behandling av sin ursprungsbefolkning. Nedrejord beskriver ett civiliserat, lågmält och självgott förtryck som varken behövt tvångssteriliseringar eller våld för att nå sitt mål – att utplåna den samiska kulturen. Genom stortingsbeslut och vardaglig myndighetsutövning har man systematiskt förbjudit språket, förnorskat namnen och omskrivit historien om landets ursprungliga befolkning.

Romanen utforskar också den komplexitet som finns inom den samiska befolkningen själv – motsättningarna mellan kustbor och de som lever vid älvarna, mellan renskötare och icke-renskötare. Samtidigt skildras den starka sammanhållningen och släktkänslan som Marie både längtar efter och har distanserat sig från.

Nedrejords stil är omedelbar och ocensurerad, präglad av en otygad språklig energi som speglar huvudpersonens känslomässiga förvandling. Dialoger växlar med inre monologer, händelser och formuleringar återkommer, och berättelsen rör sig obehindrat mellan nutid och dåtid. Det finns något medryckande impulsivt och framvällande över texten som gör det omöjligt för läsaren att inte dras med i strömmen av känslor, minnen och insikter.

Helena Fagertuns översättning lyckas bevara denna kraft och bredd i språket, vilket skapar en känsla av oavvislighet. Läsaren kastas mellan att känna sig som en del av Maries stora, varma familj och att sitta på den anklagades bänk som representant för majoritetsbefolkningen.

Återkomsten till Sápmi tvingar Marie att konfrontera ett moraliskt dilemma: ska hennes dotter berövas det goda i den samiska kulturen bara för att Marie själv har plågats av majoritetsamhällets fördomar och förtryck? Det blir en viktig del i hennes identitetsresa, där hon måste omvärdera sitt förhållande till både sitt ursprung och sin framtid.

”Sameproblemet” är i grunden en berättelse om återupptäckt och försoning. Den ställer viktiga frågor om identitet, kulturarv och vad det innebär att tillhöra en minoritet vars historia har förnekats. När dagens samer ”revitaliserar” sin kultur genom att återta den kolt deras förfäder tvingades gömma undan, skapas nya spänningar och möjligheter.

Romanen ger ett kraftfullt uttryck för den samiska erfarenheten och lägger problemformuleringsprivilegiet där det bör ligga – hos minoriteten själv. Det är en röst som höjs för att höras, inte för att viska, och den personliga berättelsen blir oundvikligen politisk när den sammanvävs med de villkor samhället har satt upp.