Femton år efter ”Femtio nyanser” – har bdsm-skildringarna blivit woke?

”Holy cow!”

Så lät det när Anastasia Steele för första gången upplevde en orgasm i EL James erotiska romansvit ”Femtio nyanser”. Boken, som på engelska heter ”Fifty shades of Grey”, publicerades 2011 och blev snabbt en litterär sensation. Med över hundra miljoner sålda exemplar och översättningar till mer än 50 språk förändrade den mångas uppfattning om erotisk litteratur.

Berättelsen, som följer den 22-åriga litteraturstudenten Anastasia Steele och den förmögne affärsmannen Christian Grey, introducerade ett bdsm-tema för en mainstreampublik. Den filmatiserades senare och ledde till både sexleksakskollektion och underkläder från Kappahl.

Trots den enorma kommersiella framgången fick serien hård kritik. Många menade att berättelsen speglade patriarkala mönster, var kvinnohatisk och präglad av sexuellt tvång. Andra såg den som en språngbräda för kvinnlig sexuell frigörelse.

– Å ena sidan var det en värdelös bdsm-skildring, bland annat på grund av avsaknaden av kommunikation och samtycke. Å andra sidan bidrog den till att göra bdsm mer mainstream och att fler började utforska nya sexuella praktiker, säger sexologen Suzann Larsdotter.

Bdsm är ett samlingsbegrepp och en akronym för bondage och disciplin, dominans och underkastelse samt sadism och masochism. Det omfattar olika sexuella praktiker och relationsdynamiker med inslag av maktutbyte. Centralt inom kulturen är tydlig kommunikation, frivillighet och samtycke.

– Det handlar inte bara om sex, utan också om en emotionell upplevelse, förklarar Larsdotter. Det är maktutövning men samtidigt en väldigt stark känsla av omhändertagande – att överlämna sig själv till någon som kan dominera, eller att ta makten i en relation.

Nu, femton år senare, har bdsm återigen blivit en stark kraft inom populärkulturen. Tidningen Spike art magazine beskriver det som att kink och bdsm har normaliserats till en Temu-stil. Subkulturens estetik och teman syns numera i allt från film till mode och musik.

Ett exempel är filmen ”Babygirl”, där Nicole Kidman spelar en framgångsrik vd vars sexliv med maken har gått i stå. Hon inleder då en relation med sin praktikant, spelad av Harris Dickinson, och hamnar i en undergiven roll trots sitt yrkesmässiga maktövertag. Sexologen Chantal Gautier menar i tidskriften The Conversation att filmen skildrar bdsm som ”en djupt personlig och känslomässig erfarenhet” snarare än något endimensionellt.

Suzann Larsdotter noterar en positiv utveckling i hur bdsm skildras idag: ”Det har kommit fler filmer som närmar sig en genuin bdsm-utlevnad, som har haft som syfte att skildra mer genuint vad det är och inte bara som en spelfilm för människor i allmänhet.”

Under vintern släpptes ”Pillion”, den första kommersiella gay-bdsm-filmen, med Alexander Skarsgård och Harry Melling i huvudrollerna. Filmen utforskar Colins (Melling) sexualitet och roll som undergiven.

Men trots framstegen kritiseras fortfarande många bdsm-skildringar för att använda trauma som förklaring till karaktärers intresse för subkulturen. Liam Wignell, forskare på bdsm vid universitetet i Brighton, menar att detta är problematiskt:

– Christian Greys bdsm-intresse förklaras utifrån att han har haft ett svårt förflutet. Det är en skadlig berättelse och dålig representation. Den spelar på stereotypen att människor som är intresserade av kink har haft en uppväxt präglad av övergrepp.

Wignell riktar liknande kritik mot ”Pillion”, medan han samtidigt ser en positiv utveckling i porträtteringen av den undergivna Colin som en välmående person med trygg bakgrund.

Bdsm-estetiken har också letat sig in i modebranschen. Under klädmärket Matières Fécales visning i Paris bar modeller gagballs i form av pärlor, och på Hongkongs modevecka visade märket Angus Tsui upp kink-inspirerade kreationer med latex, läder och metallspännen.

– Man lyfter in klassiska bdsm-attiraljer och klär sig i selar och läderkorsetter utan att det är en fetisch. Jag tror vår tid är lite besatt av maktrelationer, och då intresserar man sig för bdsm eftersom det handlar mycket om maktlek, säger Larsdotter.

Även inom musiken har bdsm-kulturen blivit alltmer synlig. Svenska artisten Cobrah beskrivs som en bdsm-popdrottning med en estetik inspirerad av fetischklubbar. I marknadsföringen till hennes album ”Torn” var hon fastknuten med shibari, en japansk repkonst populär inom bdsm. Liknande teman återfinns hos artister som SZA, Slayyyter och Kim Petras.

Liam Wignell menar att denna trend delvis är politiskt grundad: ”I USA sker just nu en sexuell tillbakagång. Att engagera sig i sexuella subkulturer blir ett sätt att vara politisk och att ta ställning.”

”Femtio nyanser”-sviten har åldrats dåligt i ljuset av både metoo-rörelsen och avslöjanden om Jeffrey Epsteins sexhandel. Greys donationer till Anastasias skola och hans ständiga överträdelser av hennes samtycke framstår idag som särskilt problematiska.

Under året släpper Gregg Araki filmen ”I want your sex”, en bdsm-komedi där Olivia Wilde spelar dominant mot en yngre manlig assistent. Wilde har själv kommenterat att det kan vara ”mer intressant och lite gränsöverskridande att utforska en äldre kvinna och en yngre man” i en post-metoo-värld.

Trots att ”Femtio nyanser” bidrog till att bredda synen på sexskildringar fortsätter bdsm-filmer att i huvudsak vara stöpta efter en heteronormativ blick, snarare än i den queera kontext där subkulturen ursprungligen växte fram.

– Även om det har blivit mer mainstream så har kink plötsligt inte blivit något som alla diskuterar och engagerar sig i. Det finns fortfarande stigma kring en kink-identitet, avslutar Wignell.