Flanören: Hur lyckas alla andra plötsligt veta samma sak?

När den kulturella lägerelden slocknade för mig

Jag är inte hipp längre, det är bara att inse. Insikten slog mig redan förra vintern när mina vänner livligt diskuterade något som kallades ”Kite on ice”. Jag stod där oförstående, utan aning om vilka Kite var eller varför jag skulle intressera mig för något som lät som barnunderhållning.

Det smärtsamma var att jag snabbt förstod att detta var något jag borde känna till. Att jag inte kände till vad som beskrevs som en ”musikaliskt banbrytande iscensättning” blev en pinsam påminnelse om att jag inte längre hängde med i samtiden.

Historien upprepade sig under hösten. Den här gången handlade kompisarnas gruppchatt om att samla ihop – eller snarare äta – schnitzlar för att vinna priser. Återigen stod jag handfallen när jag insåg att jag helt missat schnitzel week, ”veckan för alla schnitzelfantaster”. Där stod jag, utanför schnitzeldiskursen utan något värdefullt att tillägga.

Eller när jag efter att ha läst att Dagens Nyheters läsare utsett ”Berghain” av artisten Rosalía till årets bästa låt, tvingades leta upp den. För mina öron lät det som musik från ett generiskt filmsoundtrack, men uppenbarligen hade jag missat något stort. Det sägs till och med att en del av låtens storhet är att man inte ”fattar den” första gången. Ännu ett pinsamt bevis på min växande mossighet.

Det vore enkelt att skylla mitt kulturella utanförskap på faktorer som stigande ålder eller familjeliv. Men jag tror att det större problemet ligger i vår tids påstådda brist på gemensamma lägereldar som hela Sverige kan samlas kring.

Paradoxalt nog verkar valmöjligheterna idag vara för många, samtidigt som de verkliga kulturella mötesplatserna blir allt svårare att upptäcka. Jag vet inte ens hur jag ska hitta dem. Trots att dessa symboliska lägereldar sägs vara döda, tycks alla mina kollegor och vänner ändå se samma program, läsa samma böcker och besöka samma restauranger. Hur lyckas de navigera i detta enorma utbud och hitta exakt samma kulturella referenser?

De traditionella vägvisarna är borta. Nöjestidningar och bloggar som förr kunde guida en genom kulturlandskapet är nu historia. Instagram känns överspelat – eller är jag så mossig att jag inte förstår att hippa personer numera övergivit Twitter för TikTok?

Den kulturella fragmenteringen har skapat ett nytt slags utanförskap. Medan det tidigare var möjligt att hålla sig uppdaterad genom ett fåtal kanaler, kräver dagens kulturkonsumtion närmast professionell övervakning av en mängd olika plattformar och forum. Den som inte ständigt är uppkopplad och alert riskerar att hamna utanför samtalet.

Kanske finns det någon hemlig mejllista jag inte känner till? En lista som vecka för vecka guidar sina prenumeranter genom kulturlabyrinten och talar om vad man bör konsumera och diskutera för att förbli relevant. Om så är fallet, snälla, skriv upp mig.

Det finns något djupt mänskligt i vår längtan efter gemensamma upplevelser och referensramar. När kulturen splittras i allt mindre nischer förlorar vi inte bara den gemensamma upplevelsen – vi förlorar också den trygghet som kommer av att veta att vi delar något med andra.

För mig har denna kulturella fragmentering lett till en slags social osäkerhet. När samtalsämnena ständigt skiftar och kulturella referenser kommer och går i allt högre tempo, blir det svårare att känna sig hemma i sin egen tid. Det är inte längre bara en fråga om att vara hipp eller inte – det handlar om att kunna delta i samhällets kulturella samtal överhuvudtaget.

Så här står jag, utanför schnitzeldiskursen, oförmögen att uppskatta Rosalía och omedveten om vad Kite on ice egentligen var. Kanske är det dags att acceptera min roll som kulturellt eftersläntrande, eller så måste jag hitta strategier för att navigera i det nya landskapet. Oavsett vilket, känns det som att den gemensamma lägerelden har slocknat, och vi sitter alla i mörkret med våra egna små ficklampor.