Vårsalongen 2026 på Liljevalchs – en spegel av Sveriges konstnärliga mångfald

De senaste veckorna har många svenskar samlats framför TV-apparaterna för att följa vinter-OS och heja fram svenska medaljer. Men när idrottsspelen är över återgår de flesta till vardagen utan större intresse för vintersporter. På samma sätt kan man se på konstintresset hos många besökare till årets Vårsalong på Liljevalchs – en engångsföreteelse snarare än ett kontinuerligt engagemang.

Men i år har kuratorerna gjort ett gediget arbete. Rekordmånga 255 konstnärer deltar i utställningen, där en skicklig hängning ger ett luftigt och överblickbart intryck trots det stora antalet verk. Nivån bland deltagarna är genomgående hög, med en väl avvägd blandning av etablerade namn och talangfulla hobbykonstnärer.

När det gäller materialval dominerar traditionellt måleri, ofta i format som antyder att mobilbilder utgjort förlagor. Hela väggar täcks av vardagliga ögonblick från det svenska livet – från stökiga hemmafester till snabbmatsluncher och tunnelbaneresor. Mobilkamerans ständiga närvaro i vardagen verkar också ha lett till ett ökat intresse för mänskliga ansikten som motiv.

Bland utställningens många porträtt utmärker sig särskilt Elin Bobergs melankoliska målning av en ung kvinna i flödande solljus och Eli Askers introspektiva, dramatiskt ljussatta foto av en man med vit tröja och ögonbindel. Lars Grönwalls svartvita polaroidfoto av medlemmar ur Österlens kamouflageklädda insatsstyrka väcker däremot tankar om den svenska beredskapen – med ofrivilliga kopplingar till Lasse Åbergs komedifilm ”Repmånad”.

Tekniktilltron är påfallande låg på årets salong. Det finns mycket få videoverk, enstaka rörliga skulpturer och relativt lite fotografi. Ett lysande undantag är Sofia Alwås lätt surrealistiska, grågryniga självporträtt som för tankarna till Francesca Woodmans bildspråk.

AI-genererade verk lyser i stort sett med sin frånvaro, men sannolikt kommer vi att få se fler promptbaserade bilder med mer eller mindre fantasifulla motiv vid nästa års salong. Tills vidare utgör hantverksbaserade traditionella material som glas, keramik och textilier en solid bas på Vårsalongen.

Många av deltagarna är etablerade inom sina områden, som keramikerna Eva Zethraeus och Fanny Ollas samt textilkonstnären Maja Michaelsdotter, känd för sina nyskapande ryamattor med oväntade motiv som inälvor och gosedjur. Men här finns också många mindre kända namn som fångar besökarens uppmärksamhet, som Karim Boumjimar, vars målningar och keramik förenar mytologiska motiv med ett eget, erotiskt färgat bildspråk.

Utställningen rymmer också udda materialexperiment, som Hanna Krantz organiska skulptur av rosa badmintonbollar med mänskliga ansikten. Återbrukstrenden manifesteras bland annat i Niklas Hallbergs bemålade loppisfynd från Myrornas porslinshyllor.

Medan elever på konsthögskolorna ibland kritiserats för bristande politiskt engagemang, puttrar här en folklig vrede. Inte mindre än fem verk berör specifikt situationen i Gaza, med Tindra Englunds skulptur av ett handfat med rinnande blod som det mest talande exemplet. Donald Trump, som annars dominerar mediebilden, figurerar endast i Ellen Reichards nidbild där han står på en gata i Ibiza med uppknäppt skjorta och en öl i handen.

Vårsalongens traditionella motiv – ensligt belägna hus och snötäckta landskap – finns också representerade, men i lagom dos. Bäst i genren är Ingela Alvmyren. Förorten skildras bland annat i Jonas Beckmans regntunga bild av Rågsveds centrum. Den utomeuropeiska och afrosvenska erfarenheten ges gott om utrymme, exempelvis i Lola Akinmade Åkerströms genomtänkta studioporträtt i serien ”Åfröswèdé”.

Edmon Khalil bidrar med monumentala panoramamålningar som befinner sig i gränslandet mellan naivism, kubism och graffiti, med tydliga influenser från Picasso och Jean-Michel Basquiat. Utställningen inkluderar också verk av konstnärer med samisk bakgrund, som Ebba Juliana Engardts finstämda svartvita äggoljetemperamålningar av ett tornedalskt rengärde, baserade på bilder ur familjens fotoalbum.

Kritiker med kulturkonservativ agenda skulle kanske avfärda utställningen som ett politiskt woke-projekt. Men i själva verket presenterar Vårsalongen en mer heltäckande bild av nationens konstnärliga tillstånd än vad många större institutioner mäktar med – något som dessas chefer borde ta intryck av snarare än att söka inspiration på bjudresor till exotiska platser.