Folkmusik och Guinness står i centrum när ”gröna vågen” rullar vidare

Den gröna musikvågen – irländsk folkmusik som kulturellt motstånd

En ny generation irländska musiker står i centrum i dokumentärfilmen ”Celtic Utopia”, där folkmusiken beskrivs som en kraft som förkroppsligar Irlands komplexa historia och motsägelser. I denna stillsamma och sympatiska skildring möts ”uppror, konservativ katolicism och en nostalgi inför en framtid som aldrig kom”.

Dokumentären, regisserad av Dennis Harvey och Lars Lovén, tar oss med på en resa genom det samtida irländska musiklandskapet med artister som The Mary Wallopers, Poor Creature och Jinx Lennon. Utan traditionell berättarröst får tittaren istället ta del av intervjuer som varvas med vackra naturbilder från den irländska landsbygden – vindpinade landskap som speglar både geografisk utsatthet och politisk verklighet.

Den lågintensiva filmstilen harmonierar väl med innehållet, där musikernas berättelser ges utrymme att andas. Filmen fångar ett musikaliskt uttryck som är djupt präglat av Irlands postkoloniala erfarenhet, något som också visat sig i artisternas solidaritet med andra folk i liknande situationer, som palestinierna.

Kampen för det iriska språkets överlevnad utgör en röd tråd genom hela filmen. ”Varje ord talat på iriska är en avfyrad kula för irländsk frihet”, citeras Michael Fassbenders karaktär från filmen ”Kneecap” – en annan del av den ”gröna vågen” som sveper genom samtida popkultur. Denna folkliga kulturrörelse representeras även av rapgruppen med samma namn, som arbetar för att sprida en länge marginaliserad kultur.

Branwen, en av sångerskorna som medverkar, konstaterar lakoniskt att ”vinnarna skriver historien, förlorarna skriver sångerna”. Denna insikt förklarar enligt henne den sorgsenhet som genomsyrar många irländska låttexter, både nya och gamla. Musikerna porträtteras i typiska irländska miljöer – vandrande längs klippiga kuster eller spelande fiol på pubar med ett glas Guinness i närheten.

Dokumentären rymmer också mer överraskande perspektiv. En medverkande hänvisar till statistik som visar att fler människor har begått självmord efter fredsavtalet 1998 än som dog under den aktiva konflikten. Filmen berör även det komplicerade förhållandet till den katolska kyrkan. Daragh Lynch från bandet Lankum berättar att han under sin uppväxt kopplade samman det iriska språket med det katolska prästerskapet.

I kontrast till detta visar ”Celtic Utopia” hur en ny generation nu utforskar sitt irländska kulturarv genom musiken, frigjord från kyrkans tidigare dominans och konservativa värderingar kring exempelvis abortfrågan. Den nya folkmusikrörelsen representerar därmed inte bara kulturell kontinuitet utan också förnyelse och förändring.

Filmens breda anslag ger en heltäckande bild av den samtida irländska folkmusikscenen under dess 90 minuter. Dokumentären får betyget tre av fem, vilket indikerar ett gediget hantverk som lyckas fånga essensen av den pågående ”gröna vågen” inom irländsk kultur – en rörelse som fortsätter att utvecklas och ta nya former.

För den som intresserar sig för musikdokumentärer kan ”Celtic Utopia” ses som ett värdefullt tillskott i genren, där den irländska musikscenen får en gedigen dokumentation som visar hur kulturella uttryck kan fungera som identitetsskapande och motstånd i en postkolonial kontext. Dokumentären illustrerar hur folkmusiken blivit ett verktyg för att återerövra och omtolka en komplicerad kulturell historia.