Fullblodsproffs får allt att gå åt helvete på rätt sätt

Det som möter publiken på Göta Lejon är ett välregisserat kaos. Scenografin faller bokstavligen samman, replikerna havererar och skådespelarna kämpar förgäves för att hålla föreställningen på rätt köl. Allt detta är naturligtvis högst avsiktligt i den brittiska succéfarsen ”Pjäsen som går åt helvete” som nu tagit sig till Stockholm.

Föreställningen bjuder på ett ständigt crescendo av katastrofer där ingenting fungerar som det ska. Dörrarna fastnar, rekvisitan går sönder och skådespelarna snubblar både på repliker och varandra. Det är en komisk kakofoni som ibland riskerar att bli lite väl mycket för publiken.

Konceptet, som ursprungligen kommer från den brittiska teatergruppen Mischief Theatre, har blivit en global succé under titeln ”The Play That Goes Wrong”. Den svenska uppsättningen följer samma beprövade formel – en amatörteatergrupp ska sätta upp en klassisk deckare, men absolut ingenting går enligt planerna.

Det märks tydligt att ensemblen på Göta Lejon har en gedigen timing och fysisk komik i blodet. Skådespelarnas förmåga att medvetet spela dåligt kräver paradoxalt nog stor skicklighet. De balanserar skickligt mellan överspel och kontrollerad komik, även om vissa scener drar ut på tiden något för länge.

Regin, signerad Edward af Sillén, håller ett högt tempo genom föreställningen. Den fysiska komedin är noggrant koreograferad för att se spontan ut, vilket är en konst i sig. Fallande bokhyllor, kollapsande golv och dörrar som slår igen i ansiktet på skådespelarna – allt sker med en precision som får olyckan att se fullständigt äkta ut.

Särskilt anmärkningsvärt är det scentekniska arbetet. Att bygga en scenografi som ska falla samman på kommando kräver mer planering och precision än en som ska hålla hela föreställningen. Teknikerna bakom denna kontrollerade demolering förtjänar all uppskattning för att ha skapat en säker miljö för både skådespelare och publik mitt i det planerade kaoset.

Genom åren har farser varit ett populärt inslag på svenska teaterscener. ”Pjäsen som går åt helvete” placerar sig i denna tradition men tillför ett metaperspektiv som gör den mer samtida. Här skrattar vi inte bara åt karaktärerna utan även åt teaterformen i sig – alla konventioner och förväntningar som finns kring en scenföreställning.

Dramaturgiskt följer verket den klassiska uppbyggnaden av en fars, där missförstånden och olyckorna gradvis trappas upp. I början handlar det om små misstag – felplacerad rekvisita eller förväxlade repliker – för att i slutet nå ett rent pandemonium där hela föreställningen bokstavligen rasar samman.

Ibland blir den komiska upptrappningen något förutsägbar. Efter halva föreställningen har publiken redan förstått konceptet, och vissa skämt riskerar att bli repetitiva. Men just när man tror att alla tänkbara katastrofer redan har utspelats, lyckas produktionen ändå överraska med nya variationer på temat.

Det finns också en underliggande kommentar om amatörteater och kulturell ambition. Karaktärerna på scenen kämpar desperat för att upprätthålla teaterns illusion trots att allt går fel, vilket skapar en rörande dimension i all galenskapen. Deras kärlek till teaterkonsten överlever bokstavligen raserade väggar och tappad text.

Svenska komediscenen har de senaste åren präglats av mer samhällskritisk humor, men ”Pjäsen som går åt helvete” visar att det fortfarande finns plats för den rena, fysiska farsen. Den påminner om klassiska komedier som Chaplins filmer eller Tati-produktioner, där det visuella och kroppsliga står i centrum.

För publiken på Göta Lejon blir kvällen en omtumlande upplevelse. Skratten avlöser varandra, ibland av ren förvåning över hur långt produktionen vågar driva sitt haveri. Det är teater som kräver total närvaro, både från de som står på scenen och från åskådarna.

Efter föreställningen kan man reflektera över hur mycket arbete som ligger bakom det som ser ut som ett misslyckande. ”Pjäsen som går åt helvete” är en påminnelse om att det krävs extremt skickliga teaterarbetare för att skapa något som ser så katastrofalt ut. Paradoxen är fullständig – ju värre det går för pjäsen inom pjäsen, desto mer imponerande är den faktiska föreställningen vi ser.