Fuskade Ronald Reagan till sig valsegern 1980?

Konspirationen som kan ha ändrat USA:s historia

Amerikanska journalister har i över fyra decennier försökt lösa ett av de mest komplexa politiska mysterier i landets moderna historia – vann Ronald Reagan presidentvalet 1980 på ärligt sätt, eller fanns det en hemlig överenskommelse som hjälpte honom till makten?

Den erfarne journalisten Craig Unger presenterar i sin senaste bok ”Den of spies” resultatet av mer än 30 års efterforskningar kring den utdragna gisslankrisen i Iran som blev en avgörande faktor i valet mellan Jimmy Carter och Ronald Reagan.

Gisslankrisen började den 4 november 1979 när islamistiska studenter stormade USA:s ambassad i Teheran och tog 52 amerikanska diplomater som gisslan. Tidpunkten för deras frigivning – bara minuter efter Reagans installation som president den 20 januari 1981 – väckte tidigt misstankar om att allt inte stod rätt till.

Efter 444 dagar av misslyckade försök från Carters administration att få diplomaterna frisläppta, framstod det som märkligt att lösningen skulle komma exakt när makten skiftade. Detta efter att Carter redan lidit ett förödande bakslag i april 1980, då en planerad räddningsoperation slutade i katastrof och cementerade bilden av honom som en ineffektiv ledare.

Ungers bok bygger på omfattande arkivforskning och hundratals intervjuer genomförda i flera länder. I centrum för den påstådda konspirationen placerar han Reagans kampanjledare William Casey, som senare utsågs till CIA-chef. Enligt Unger orkestrerade Casey ett hemligt nätverk som förhandlade med iranska representanter för att fördröja frigivningen av gisslan tills efter valet. I gengäld ska iranierna ha utlovats omfattande vapenleveranser via Israel, i strid med det amerikanska vapenembargo som då rådde.

Teorin om denna ”October surprise” – en term som sedan dess blivit standard för dramatiska händelser i slutskedet av valkampanjer – fick förnyad uppmärksamhet 1991 när Carters tidigare utrikesrådgivare Gary Sick publicerade en artikel där han hävdade att just detta hade skett.

Ungers granskning är imponerande i sin omfattning men väcker samtidigt metodologiska frågor. Hans slutsatser bygger delvis på indiciekedjor och vittnesutsagor som inte alltid bekräftas av oberoende källor. Han lyckas inte heller klargöra exakt vilka personer som deltog i de påstådda hemliga mötena, eller vilken roll George H.W. Bush, Reagans vicepresidentkandidat, kan ha spelat.

Detta är kärnan i den kritiska grävjournalistiska tradition som har djupa rötter i USA. Sedan kolonialtidens undersökande pampflettskribenter till de progressiva ”muckrakers” i början av 1900-talet och vidare till Watergate-avslöjarna Bob Woodward och Carl Bernstein, har amerikanska journalister envist granskat makten.

I dagens politiska landskap får Ungers arbete ny relevans. Nyligen stoppades ett färdigt inslag i CBS prestigeprogram ”60 Minutes” om förhållandena för utvisade migranter i El Salvadors fängelser. Beslutet, som senare delvis reviderats efter protester, fattades av CBS nya nyhetschef Bari Weiss, tillsatt av ett moderbolag vars VD har nära band till Donald Trump.

Ungers bok representerar därför inte bara ett historiskt grävarbete utan påminner också om den avgörande roll som fri och undersökande journalistik spelar i demokratiska samhällen. Trots att hans slutsatser kan diskuteras, visar hans ihärdiga research att den amerikanska journalistikens tradition att avslöja maktmissbruk fortfarande lever.

Oavsett om konspirationen som Unger beskriver verkligen ägde rum eller inte, är hans bok ett viktigt bidrag till förståelsen av en avgörande period i amerikansk historia – och en påminnelse om journalistikens ansvar att fortsätta ställa obekväma frågor till makthavare, oavsett deras politiska tillhörighet.