Gabriel Zetterström: Sinéad O’Connors låt är lika relevant nu som då

I vintras samtalade jag med den brittiska artisten Joy Crookes som förklarade varför Sinéad O’Connors låt ”Black boys on mopeds” blivit ett fast inslag i hennes konserter. Denna låt från 1990 skildrar polisbrutalitet och rasism i Storbritannien, baserad på verkliga händelser där polisen orsakat svarta ungdomars död. Crookes betonade att texten fortfarande är lika relevant idag, med tanke på att Nigel Farages högerparti Reform UK nu toppar opinionsmätningarna i Storbritannien.

”England’s not the mythical land of Madame George and roses / It’s the home of police who kill black boys on mopeds”, lyder en av låtens mest kraftfulla textrader. Vårt samtal ägde rum innan situationen i USA förvärrades ytterligare genom att ICE (Immigration and Customs Enforcement) börjat använda dödligt våld mot människor.

”Black boys on mopeds” har nu fått förnyad uppmärksamhet genom välgörenhetsskivan ”Help(2)” som släpptes förra fredagen. Bakom initiativet står organisationen War Child International och skivan är en uppföljare till ”The Help Album” från 1995. En imponerande samling artister medverkar – Depeche Mode, Olivia Rodrigo, Cameron Winter och Pulp, för att nämna några.

Men det är irländska Fontaines DC:s tolkning av just ”Black boys on mopeds” som berör allra djupast. Deras version är både vacker och fylld med återhållen vrede över världens orättvisor. Genom sångaren Grian Chattens röst når denna 36 år gamla låt en helt ny publik, med samma brännande relevans som när den först skrevs: ”These are dangerous days / To say what you feel is to make your own grave / Remember what I told you: / If you were of the world they would love you”.

Att just Fontaines DC valde att göra denna cover är knappast förvånande. Bandet spelade en ledande roll i den uppmärksammade kampanjen ”No music for genocide” under hösten, där artister blockerade sin musik på Spotify och Apple Music i Israel. De är också engagerade i ”Together against the far right”, en omfattande demonstration mot högerextremism som planeras i London den 28 mars. I detta arbete står de sida vid sida med kulturpersonligheter som Brian Eno, Paul Weller, Paloma Faith och Steve Coogan.

Vår samtid präglas av djupa kriser. Folkrätten undergrävs systematiskt och fascistiska krafter växer sig starkare globalt. I denna kontext blir kulturens och musikens roll som motståndsverktyg allt viktigare. Artisters engagemang är inte bara symboliskt – det får konkret effekt när det mobiliserar medvetenhet och solidaritet.

Fontaines DC representerar en tradition av politiskt engagerade artister som vägrar vara tysta inför orättvisor. Denna tradition går tillbaka till Sinéad O’Connor själv, vars mod att ta ställning ofta kostade henne både kommersiell framgång och offentlig uppskattning. När hon rev sönder en bild av påven på Saturday Night Live 1992 i protest mot katolska kyrkans övergrepp mot barn, möttes hon av massiv kritik. Först långt senare fick hon upprättelse när skandalerna i kyrkan bekräftade hennes anklagelser.

Aktioner som ”No music for genocide” och ”Together against the far right” visar att konstnärligt motstånd fortfarande har kraft att påverka samhällsdebatten. Ord och musik kan få vingar och nå platser där politiska argument ibland inte räcker till. Att artister vägrar vara tysta i kampen för mänskliga rättigheter har stor betydelse, särskilt i tider när extrema röster får allt större utrymme.

Detta är något vi behöver påminna oss om, inte minst i en svensk kontext där många vill förvandla Melodifestivalvinnaren Felicias symboliska munskydd till en regelrätt munkavle. Konsten har alltid varit och kommer alltid att vara politisk – och i tider av kris blir dess roll som sanningssägare och motståndsverktyg ännu viktigare.