Från kärlekssaga till komplexitet: En malmöits resa mellan ljus och skugga

I försommaren 2020 skedde en anmärkningsvärd kontrast mellan Stockholm och Malmö – som att förflytta sig från en svartvit värld till en technicolor-dröm. Efter sju timmars bilresa från huvudstadens pandemidepression möttes vi av Friisgatans fullsatta uteserveringar. Det varma ljuset signalerade loj semester trots att det bara var början av juni, och smittan verkade märkligt frånvarande.

En enda visning var allt som krävdes för att vi skulle falla för en lägenhet i området. Takhöjd, jugenddetaljer och öppna ytor i varje rum till en bråkdel av Stockholmspriserna. Frustrationen över den långsamma budgivningen, där mäklaren redan vid fredagens lunch ville runda av med ett ”Nu tar vi det litta lugnt”, hindrade inte att lägenheten till slut blev vår. Snart stod vi där och blickade ner över den livfulla gågatan där evig sommar verkade råda.

Malmö framstod som ett paradisiskt erbjudande kombinerat med falafel, lådcyklar och mångkultur. Det var svårbegripligt varför inte hela Sverige valt att bosätta sig där. På sociala medier möttes vår flytt av en närmast euforisk stämning, särskilt från stockholmare som drömde om öl på Möllevången och den fria livsstil de associerade med södern – trots att många aldrig ens besökt Skåne.

”Lyckliga ni som tar steget”, sa människor medan de själva blev kvar i sina gamla liv. Vi kände oss som vinnare av en osannolikt stor lott.

Länge spekulerades det kring varför coronaviruset tycktes ha gjort halt vid landets tredje största stad. Berodde det på avsaknaden av tunnelbana eller något annat? Den avspända attityden tillsammans med ett uppfordrande ”flabben” verkade kunna bemästra det mesta – den intressanta Malmö-paradoxen med en kombination av avslappnad attityd och auktoritet, likt poliserna i TV-serien ”Tunna blå linjen”.

Tyvärr höll inte den första förtjusningen. Med hösten kom smittan, och Köpenhamn på andra sidan sundet förvandlades till en ouppnåelig hägring. Vi skapade listor över utflyktsmål som vi systematiskt besökte: stränder, bokskogar, dramatiska klipplandskap. Till skillnad från det något isolerade Stockholm stod Malmö i förbindelse med ett överflöd av vackra platser, som dessutom påminde om ännu vackrare platser längre bort.

Ändå räckte det inte för att lindra rastlösheten. En dag stod jag framför ett turkosfärgat glittervatten och kände – ingenting. På mobilen såg jag vänner köa vid ett vintergrått Hellasgården i Stockholm, och trots snötyngda träd och funktionskläder längtade jag bara dit. Jag orkade inte längre övertyga mig själv om att Stenshuvud liknade en pärla vid Medelhavet. Det jag saknade var människor att både klaga och skratta med.

I staden fortsatte allt att utvecklas i fel riktning. Det glada sorlet från gågatan ersattes av ambulansernas oroande sirener. Från vardagsrummet såg vi rakt in i det dygnetruntöppna gymmet mittemot, där anonyma kroppar rörde sig på löpband utan att komma någonstans – en alltför tydlig symbolik. Det tidigare så underbara kändes plötsligt tomt och meningslöst. Vad var egentligen så rock’n’roll med att kalla ett vattentorn för ”kuken”? Varför skär sig det blå Kronprinsen så bjärt mot himlen? Och hur många råttor ryms egentligen i parken utanför konsthallen?

Ensamheten tog sig allt mer förnedrande uttryck. I mataffären kastade jag mig över en avlägsen bekant från studietiden i Lund med ett överentusiastiskt ”Jag är tillbaka!” – trots att han knappt kände igen mig. Ibland pratade jag illa om Stockholm bara för att passa in, vilket nästan alltid fungerade men efteråt fick mig att känna mig som en förrädare.

Innan våren hann återvända beslutade vi oss för att flytta igen – men inom Malmö denna gång. Tre dagar i bostadskön gav oss en hyreslägenhet som vi omedelbart tackade ja till. Från balkongen på Ribersborg såg vi Slottsparken där picknickfiltar och vinflaskor dök upp så fort restriktionerna lättade. Varje morgon väcktes vi av måsarnas skrin och köket badade i ett märkligt ljus som tycktes strömma direkt från havet.

Långsamt började vi om på nytt, och våra frusna hjärtan tinade åter till Malmös fördel. På bänken utanför porten satt författaren Göran Skytte och läste Sydsvenskan, och ovanför oss bodde ett trevligt kollektiv. Vi fick nya vänner, blev bjudna på middagar och lärde oss stadens språk – att säga att vi bodde på Tessins väg med betoning på första stavelsen istället för den mer logiska andra. Prepositioner och betoningar var inget att skoja om, och till och med främlingar korrigerade oss.

I det offentliga rummet rådde ett slags kollektiv uppfostran som kändes överraskande med tanke på Malmös rykte som tillåtande och lättsam. Cyklister pinglade uppfordrande på långt håll, och i butikerna var servicen knappt tillmötesgående om inte personalen själv var inflyttad – vilket lyckligtvis ofta var fallet.

Trots ansträngningar att anpassa mig kände jag mig ibland som en överentusiastisk utböling. Det fick mig att tveka inför den populära bastun på Kallbadhuset, trots att den bara låg ett stenkast bort. Rykten om stränga stamgäster och en bastukultur ”som man måste lära sig” väckte farhågor om att sitta där naken och obekväm, tvångsmässigt utropandes ”underbart” för att bryta en tystnad som ingen bett mig bryta.

Det var något grundläggande jag inte förstod – som att vara hembjuden till en öppen men sammansvetsad familj där alla känt varandra i evigheter, ingen ställde frågor och man förväntades glida med på ett lagom avspänt sätt.

Samtidigt fanns det något i de svårtolkade sociala koderna som stimulerade fantasin. Jag började skriva på en dystopisk roman med vår gamla lägenhet på Friisgatan som utgångspunkt – om en ny pandemivåg, barn som försvinner, tystnad som breder ut sig.

Vissa dagar upplevde jag absolut lycka. Att kliva ut i solen i en skrynklig skjorta och låta dagen hända på det sätt som bara kan ske just här. Grilldoften från Ribersborgsstranden en augustikväll när ingen ville gå hem. Den vita ankan som på julafton låg under granen på den knallgröna gräsmattan – en syn lika omöjlig att slita blicken från som siluetterna av majestätiska fartyg i fjärran.

Men ibland vandrade jag vid havet och längtade intensivt efter tunnelbanans gröna linje. Utanför vårt fönster vajade en ensam Hammarby-flagga som yngste sonen hängt ut. Även om jag inte kunde namnet på en enda spelare kände jag en barnslig triumf. MFF regerade staden, men vi hade vår egen identitet.

Efter tre år återvände vi till Stockholm, driven av hemlängtan och praktiska omständigheter. Under en promenad på Götgatan träffade jag fler vänner än jag gjort i Malmö på ett halvår. Tiden i Malmö kändes alltmer drömlik, nästan som om jag befunnit mig i ett annat tillstånd med andra känslor.

Ändå dyker melankoliska spår av en nästan bortglömd förälskelse upp vid varje påminnelse om det som kunde blivit vårt. Kanske är det just detta som är grejen – att sluta försöka. Kanske öppnar sig Malmö först för den som är tillräckligt svårfångad och inte bryr sig. Vi andra får fantisera på avstånd, fortsätta bygga vår Malmö-utopi utan att få sikten skymd av Turning Torso. Inte det sämsta alternativet, trots allt.