Gisèle Pelicots berättelse skapar nya vågor i kampen mot sexuellt våld

I en värld där berättelser om övergrepp ofta tystas ned, har Gisèle Pelicots historia väckt internationell uppmärksamhet. Hennes nyutgivna självbiografi ”En hyllning till livet. Skammen måste byta sida” skriven tillsammans med Judith Perrignon och översatt av Anna Petronella Foultier, dokumenterar ett fall som chockerat ett helt land.

Allt började med en till synes enkel polisanmälan där Gisèle Pelicots make Dominique ertappades med att ha fotograferat kvinnor under kjolen på ett köpcentrum. För den då 67-åriga kvinnan verkade det vara en pinsam men hanterbar situation. Men när polisen undersökte makens telefon och dator uppdagades en fruktansvärd sanning – Gisèle hade under tio års tid blivit drogad och våldtagen av sin make och över 70 olika män som bjudits in till deras hem. Allt hade dokumenterats på film.

Det är en händelse så extrem att de flesta skulle ha svårt att föreställa sig hur man skulle reagera. Boken skildrar hur Pelicot först försöker bevara sin värdighet genom att blicka tillbaka på sitt liv, söka efter förklaringar och rädda de minnen som fortfarande känns värda att bevara.

Hon beskriver sin och makens uppväxt i känslomässigt torftiga hem på den franska landsbygden och deras gemensamma strävan att nå ekonomisk och social trygghet i Paris. I bakgrunden finns en mörk historia – Dominique Pelicots egen far var våldsam, tvingade sin hustru till sex och begick övergrepp mot sin dotter och en funktionsnedsatt fosterdotter. Det sexualiserade våldet fanns alltid i makens bakgrund, men Gisèle trodde att de tillsammans hade lämnat det bakom sig.

Bokens första del är trevande, med en tidslinje som hoppar fram och tillbaka. Pelicot reflekterar över varningssignaler hon kanske borde ha uppmärksammat – makens vilja att filma deras sexliv, hans påtryckningar om analsex, och hur han hånade hennes påstådda prydhet. Men hon tolkade det som en del av ett normalt samliv där mannen ofta vill mer än kvinnan.

Mitt i chocken frågar hon sig: ”Vad har en kvinna i min ålder kvar när hon inte längre har sin make?” En fråga som blottlägger hur djupt hon identifierat sig med sin roll som hustru under deras 50 år tillsammans.

Pelicot har blivit världskänd inte bara för brottet hon utsattes för, utan framförallt för hur hon hanterat det. Hon har tilldelats den franska Hederslegionen och hyllats för modet att träda fram med namn och ansikte. Men i boken blir det tydligt att hennes väg till denna position varit allt annat än rak.

I bokens andra del, när rättegången närmar sig, sker en tydlig förändring. Den trevande kvinnan som försökte förstå sin makes handlingar hittar en ny styrka. Fyra år efter avslöjandet har hon bearbetat chocken och funnit sin egen reaktion. Hon inser att hon måste vårda sina minnen – sina ruiner – för att inte förlora sig själv helt.

Hon tar det modiga beslutet att kräva öppna dörrar vid rättegången mot de 51 åtalade männen. De ska exponeras och skambeläggas. Världsmedia rapporterar och kvinnor samlas utanför domstolen i solidaritet, skapar en skyddande korridor för Pelicot när hon anländer varje morgon.

Rättegången blir en stark konfrontation med det franska patriarkatet. De åtalade männen börjar med att dricka öl tillsammans på luncherna, skratta och försvara sig med att de aldrig frivilligt skulle valt en kvinna i hennes ålder. Men när Pelicot vägrar bära skammen och istället kastar den tillbaka till förövarna, mobiliseras ett enormt stöd från andra kvinnor.

”En hyllning till livet” ansluter sig till en våg av franska autofiktiva romaner om övergrepp inom familjen, som Vanessa Springoras ”Samtycket”, Neige Sinnos ”Tvingad tiger” och Camille Kouchners ”La familia grande”. Dessa verk har fått debatten om sexuella övergrepp att explodera i Frankrike och problematiserat dem som en alltför accepterad del av kulturen.

Genom sitt envisa vägrande att vara ett passivt offer har Gisèle Pelicot inte bara skapat mening ur en personlig katastrof – hon har också bidragit till en viktig samhällsförändring där skammen placeras där den hör hemma: hos förövarna.