Glesbygdssnusk utan kött och lättsinne

Riksteaterns strippklubbskomedi levererar ett förutsägbart skratt

I en tid då landsbygden brottas med avfolkning, nedlagda servicefunktioner och en känsla av att vara övergiven av storstadspolitiker, kommer Riksteaterns nya produktion som ett försök att belysa spänningen mellan stad och land genom humorns lins. Föreställningen utlovar skratt och förvecklingar när en strippklubb plötsligt etablerar sig i en liten ort, men levererar tyvärr inte riktigt på löftet.

Scenografin är välgjord med autentiska detaljer som skapar en trovärdig småstadsmiljö. Den fysiska miljön lyckas fånga känslan av en plats där tiden tycks ha stått stilla, med ett folkets hus som sett bättre dagar och ett centrum med färre och färre butiker. Kostymerna speglar också effektivt den socioekonomiska verklighet som många mindre orter står inför idag.

Skådespelarensemblen gör sitt bästa med materialet. Särskilt imponerande är porträtteringen av de äldre byinvånarna, vars reaktioner på den nya verksamheten skapar några av föreställningens mest underhållande ögonblick. Dialektarbetet är genomgående väl utfört, även om det ibland tenderar att glida över i stereotyper.

Problemet ligger främst i manuset, som tyvärr faller in i en rad förutsägbara mönster. Konflikten mellan konservativa bybor och frisinnade nykomlingar känns som ett uttjänat koncept som behandlats bättre i andra produktioner. Att använda strippklubben som katalysator för att utforska samhällsförändringar på landsbygden är visserligen en intressant ingång, men potentialen utnyttjas aldrig fullt ut.

Dramaturgin lider också av en ojämn rytm. Första akten bygger upp förväntningar som aldrig riktigt infrias i den andra. De roliga situationerna stannar ofta vid att vara småroliga snarare än att utlösa de intensiva skrattanfall som man hade hoppats på. Det som kunde ha blivit en skarp samhällssatir med mycket skratt slutar istället som en något mossig komedi med förutsägbara poänger.

Regissörens vision tycks vara att belysa klyftan mellan storstad och landsbygd, men budskapet drunknar i alltför platta karaktärer och situationer. Nyanserna i landsbygdens utmaningar och möjligheter försvinner bakom stereotyper som känns daterade redan innan de presenterats på scen.

Riksteatern har tidigare visat prov på modig och nyskapande teater som både underhåller och utmanar sin publik. Den här gången når man tyvärr inte hela vägen fram. Föreställningen är inte dålig, men den är heller inte minnesvärd, vilket kanske är ett större problem i dagens konkurrensutsatta kulturlandskap.

Produktionen reser nu vidare på turné genom landet och kommer att besöka en rad mindre orter. Det finns säkert publik som kommer att uppskatta dess lättillgängliga humor och igenkänningsfaktor. För en teaterform som har potentialen att vara en viktig röst i samtiden känns det dock som en missad möjlighet att inte gräva djupare i den tematik man valt.

I tider när kulturen på landsbygden ofta reduceras till en diskussion om resurser och överlevnad, hade detta kunnat vara ett viktigt inlägg. Istället blir det en föreställning som varken provocerar eller inspirerar – den underhåller lagom, men lämnar få bestående intryck.

Riksteatern, som har ett särskilt uppdrag att föra ut scenkonst i hela landet, har här valt en säker väg som dessvärre inte för den svenska teatern framåt. Strippklubbstematiken, som kunde ha använts för att utforska frågor om moral, ekonomi och framtidstro på landsbygden, blir mest en kuliss för en rätt konventionell historia.

För publiken innebär det en kväll med några spridda skratt, men utan den energi och skärpa som skulle ha kunnat göra föreställningen till något mer än en anekdot i Riksteaterns långa historia. Det är synd, för både ämnet och ensemblen förtjänade ett skarpare material att arbeta med.