”Gör någonting på riktigt! Var farlig, upprörande och utmanande”

I Sveriges teatervärld möts mod och tradition: Dramatiker och skådespelare talar ut

Julia Ahndoril, dramatiker vars pjäs ”Elevator” ingår i Riksteaterns projekt Länk 2026, beskriver sitt verk som brutalt och utforskande. Pjäsen skildrar gruppvåldets grymma mekanismer och hur ett syskonpar på olika sätt hanterar en djup sorg.

”Teatern representerar för mig någonting äkta, någonting sant i en värld där mycket förlorar kontakten med det genuint mänskliga,” säger Ahndoril. Hon framhåller att teater är en unik konstform genom sin direkta kontakt mellan skapare och publik – ett möte som sker här och nu och aldrig kommer att upprepas exakt likadant igen.

Ahndoril efterlyser mer mod på svenska teatrar: ”Jag vill se pjäser som chockerar mig, jag vill vara i salonger där halva publiken reser sig upp och går, jag vill se teater som skapar verklig debatt.”

Skådespelaren och dramatikern Yohannes Frezgi debuterar i vår med pjäsen ”Symaskinen” på Angereds teater. Han både skriver och medverkar i föreställningen som handlar om livet efter att huvudpersonen Joel blivit skjuten och rullstolsbunden.

”Teater är för mig en plats som ger utrymme att säga det osägbara, känna det svåra, röra vid det som saknar fysisk form,” förklarar Frezgi. Han ser scenen som en plats där man genom lek kan närma sig ämnen som är för svåra att behandla på allvar.

Om Frezgi fick bestämma skulle han öppna upp teatern för nya röster. ”Som Dramatenchef skulle jag se till att en viss procent av det konstnärliga teamet aldrig tidigare arbetat på teatern. Jag skulle också införa en öppen pitchtävling där publiken röstar fram vinnaren.”

Hannah Wikforss-Green, medlem i teatergruppen Autodramatik, arbetar med flera projekt inför våren och sommaren. Hon var aktuell i höstas med ”Dimes Square Stockholm”, och till sommaren sätter gruppen upp ”Skönheten” av Ludvig Köhler.

”Scenkonst är det ultimata Gesamtkunstwerket,” säger Wikforss-Green och tillägger att teaterformen passar henne som uppskattar många kulturella uttryck utan att behärska något av dem fullständigt. På frågan om vad som saknas i svenskt teaterliv är svaret kort: ”Lägenhetspjäser. Och pengar.”

Skådespelaren Odin Romanus, aktuell som David i ”Natten är dagens mor” på Malmö stadsteater, beskriver rollen som en långvarig dröm. Han framhåller hur Lars Noréns text först verkligen börjar leva när den läses högt tillsammans med motspelarna.

”Jag tror pirret uppstår när ens egna idéer möter andras och man, om man lyckas, får sagt något sant om vad det är att vara människa,” förklarar Romanus om sin drivkraft inom scenkonsten.

Till skillnad från sina kollegor efterlyser Romanus mer traditionellt historieberättande på svenska scener: ”Teatersverige har gått från att berätta historier till att berätta idéer. Vi glömmer ibland att engagera publiken i berättelser och karaktärer de bryr sig om, och försöker istället göra teater ’cool’ med sökta idéer.”

Han avslutar med en önskan om mer spänning, värjor och stora peruker – och en tydlig ambition att ta med publiken på en resa där de sitter på helspänn i sina stolar.

Sammantaget visar dessa fyra teaterröster på en spännvidd i den svenska scenkonsten där vissa efterlyser mer avantgardistiska uttryck medan andra vill återvända till teaterns historieberättande rötter. Gemensamt för dem alla är dock en stark tro på teaterns unika kraft och en vilja att fortsätta utveckla konstformen.