Göran Greider: Med Jürgen Habermas dör efterkrigstidens progressiva grundackord

Efter Jürgen Habermas död: En epok går i graven

Den inflytelserike tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas har avlidit vid 96 års ålder. Hans bortgång markerar inte bara slutet på ett långt och produktivt liv, utan symboliserar även på många sätt hela efterkrigstidens definitiva slut – inte bara för Tyskland, utan för Europa som helhet.

Habermas, som föddes 1929, blev under sin långa karriär något av ett tyskt efterkrigssamvete. Hans teorier om kommunikativt handlande, offentlighet och antifascism fick stort genomslag inom både akademi och samhällsdebatt. Särskilt betydelsefull var hans vision om en maktbefriad dialog mellan upplysta människor – en idé som ständigt utmanade maktstrukturer och auktoritära tendenser.

In i det sista förblev Habermas en aktiv samhällsröst. I samband med kriget i Ukraina varnade han för krigshets och motsatte sig en ensidig tysk återmilitarisering, även om han kunde tänka sig ett gemensamt europeiskt försvar. Hans ihärdiga kamp mot vad han såg som en hotande tysk minnesförlust ledde dock mot slutet av hans liv till positioner som vissa kritiker menade stod i motsats till hans egen teori, särskilt i frågor som rörde Israels politik.

Habermas bakgrund är tätt sammanvävd med Tysklands komplicerade historia. Som pojke i Nazityskland var han, likt de flesta av sina jämnåriga, medlem i Hitlerjugend. Han lyckades dock undgå inkallelse till militärtjänst genom att gömma sig för militärpolisen. Hans far var partimedlem, om än passiv, enligt historiska källor.

Till skillnad från sina föregångare inom Frankfurtskolan – Theodor Adorno och Herbert Marcuse, som hade judiskt arv – växte Habermas upp i ett protestantiskt hem. Han beskrev sig själv som ”religiöst omusikalisk”, men förde under sina senare år ofta dialoger med religiösa företrädare, inklusive påven.

Habermas inflytande på efterkrigstidens akademiska landskap kan knappast överskattas. Under flera årtionden började nästan varannan samhällsvetenskaplig avhandling från europeiska universitet med ett metodavsnitt som utgick från hans teorier. Hans verk var dock kända för att vara krävande läsning – många beskriver dem som ”genuint tråkiga” och ”fantastiskt tröglästa”, särskilt jämfört med föregångarna inom Frankfurtskolan, vars verk ofta hade mer litterära kvaliteter.

Det som skilde Habermas från tidigare kritiska teoretiker var hans optimistiska försök att i strikt akademiska termer förstå och främja en upplyst, demokratisk modernitet. Han var särskilt intresserad av hur ett sådant samhälle kunde överleva kapitalismens negativa effekter, som han beskrev som systemvärldens kolonisering av livsvärlden.

I sitt berömda tal vid mottagandet av Adornopriset 1980 diskuterade Habermas ”Det moderna – ett ofullbordat projekt”. Där varnade han för ”en strömning som har trängt in i porerna på alla intellektuella områden och som har manat fram teorier om efter-upplysning, om postmodernism, om posthistoria etc, kort sagt en ny konservatism.” Dessa varningar känns märkligt profetiska idag, i en tid präglad av populism, vetenskapsförakt och nationalistiska strömningar.

Habermas samtalsutopi – tanken om en rationell debatt där det bästa argumentet, inte maktspel, är avgörande – framstår idag som alltmer avlägsen. I dagens Europa, som präglas av populism och polarisering, verkar hans vision om en öppen, rationell offentlighet alltmer utopisk.

För generationer av studenter och akademiker under 1980-talet och framåt fungerade Habermas teorier som en stabil referenspunkt i en tid då franska postmoderna och poststrukturalistiska filosofer som Michel Foucault och Jacques Derrida revolutionerade det intellektuella landskapet. Mitt i dessa filosofiska stormar erbjöd Habermas ”stilla lunk” en reling att hålla sig i.

Habermas betydelse för det efterkrigstida Västtyskland är omöjlig att överskatta. Hans ständiga vaksamhet mot auktoritära tendenser i Konrad Adenauers era och hans varningar mot ett återmilitariserat Tyskland i Europas hjärta bidrog till att forma landets demokratiska identitet.

Med hans död tystnar efterkrigstidens progressiva grundackord. Frågan är nu om hans idéer om dialog och demokrati kommer att överleva i en tid som på många sätt tycks röra sig i motsatt riktning.