Hanna Fahl: Är Krasznahorkai en reinkarnation av Ewert Ljusberg?

Svenska Akademiens val av László Krasznahorkai hyllas som ”typiskt akademiskt”

En bred konsensus har vuxit fram bland svenska kulturskribenter kring årets Nobelpristagare i litteratur. Den ungerske författaren László Krasznahorkai beskrivs som ett synnerligen representativt val för Svenska Akademien, ett val som bekräftar institutionens preferenser under 2000-talet.

DN:s kulturchef Björn Wiman menar att Krasznahorkai faller in i en numera välbekant kategori för Akademiens smak – den ”starka” och ”betydelsebärande” litteraturen, ofta med centraleuropeisk prägel. Detta representerar vad Wiman kallar Akademiens trygga ”happy place”, ett välbekant litterärt territorium där de aderton känner sig hemma.

Expressens Victor Malm, som tidigare profilerat sig som kritisk mot Akademien, uttrycker överraskande att detta är ”bästa Nobelpriset på länge”. Han lyfter fram att Krasznahorkai inte tillhör de mer folkliga pristagarna utan snarare är en ”proffskritikerfavorit” – en författare som kräver sina läsare.

I Svenska Dagbladet skriver Josefin de Gregorio träffande att Krasznahorkai är en så idealisk vinnare att man ”kan tro att Akademien uppfunnit honom”. Hon beskriver honom som en författarnas författare och konstaterar att ”det centraleuropeiska svårmodet är tillbaka och absolut ingen är förvånad.”

Till skillnad från tidigare kontroversiella pristagare som Peter Handke, anklagad för att relativisera folkmord, eller Bob Dylan, vars musikaliska gärning ifrågasattes i litteratursammanhang, har Krasznahorkai tagits emot med betydligt mindre kontrovers. Den ungerske författaren, känd för att avstå från punkter i sina texter, har själv knappt kommenterat utmärkelsen, men sade till Sveriges Radio att han är ”lugn och väldigt nervös på samma gång”.

Även Aftonbladets Rasmus Landström, som uttrycker viss besvikelse över det ”förutsägbara” valet, erkänner att Krasznahorkai är värd priset. Landström menar dock att författarskapet kanske är ”lite för otillgängligt för en läsande allmänhet och kanske även lite för misantropiskt”.

I skuggan av Nobelprisdebatten har andra kulturfenomen också diskuterats denna vecka. Tidskriften Flamman publicerade en artikel med rubriken ”Killarna: återkomsten” där skribenten Love Frisell driver tesen att samhället har blivit mer manstillvänt igen, och att den livsstilskonservatism som tidigare ansågs subversiv nu har blivit majoritetskultur.

På musikfronten har uppmärksamhet riktats mot kampanjen ”No music for genocide”, där över tusen artister uppmanar till musikblockad av Israel så länge kriget i Gaza fortsätter. Bland undertecknarna finns internationella storheter som Massive Attack, Björk, Lorde och Paloma Faith. Uppropet kommer samtidigt som Israel och Hamas under veckan har enats om den första fasen i en fredsplan.

Countrystjärnan Dolly Parton fick också göra ett oplanerat framträdande i sociala medier, där hon dementerade rykten om allvarlig sjukdom. ”I ain’t dead yet!” förklarade den 78-åriga artisten i en video, och förtydligade att hon endast lider av njursten. Ryktesspridningen hade börjat efter att hennes syster oförsiktigt bett allmänheten om förböner för Parton.

Tillbaka till årets Nobelpristagare – vissa har humoristiskt noterat en slående yttre likhet mellan Krasznahorkai och den nu avlidne svenske trubaduren Ewert Ljusberg, känd som Republiken Jamtlands president. Trots att tidslinjerna inte stämmer helt – när Ljusberg gick bort 2021 var Krasznahorkai redan 67 år – publicerade ungraren samma år sin senaste roman ”Herscht 07769”, skriven i en enda lång mening som kanske inte är helt olik Ljusbergs flödande musikaliska uttryck.