Hanna Fahl: Att Eurovision skulle vara opolitiskt är det mest delulu av allt

#

Under de senaste åren har Eurovision Song Contest blivit en alltmer komplicerad balansakt mellan underhållning och politik. Trots arrangörernas envisa försök att framställa tävlingen som en opolitisk musikfest, blir det allt tydligare att verkligheten är en annan. I år har spänningarna nått nya höjder med fem länder som bojkottar tävlingen i protest mot Israels deltagande.

Melodifestivalen har hittills rullat på relativt ostört under vintern, men när finalen nu närmar sig står det klart att den svenska vinnaren kommer att träda in i ett politiskt minerat landskap när Eurovision arrangeras i Wien i maj. Den europeiska sändningsunionen (EBU), som arrangerar tävlingen, har länge försökt upprätthålla en fasad av neutralitet, men det framstår alltmer som ett slags kollektiv självbedrägeri.

Demonstrationer och konflikter har blivit ett återkommande inslag både framför och bakom kulisserna. Det så kallade ”mjuka maktutövandet” (soft power) som länder kan utöva genom sitt deltagande har fått allt större betydelse, vilket har förvandlat vad som en gång var en relativt okomplicerad musiktävling till en arena för geopolitiska utspel.

Vi behöver bara titta på Berlins filmfestival tidigare i år för att se hur svårt det har blivit att arrangera kulturella evenemang utan politiska undertoner. Festivalen präglades av avhopp och konflikter kring hur branschen skulle förhålla sig till kriget i Gaza. Beröringsskräcken blev till slut så stor att till och med etablerade stjärnor som Neil Patrick Harris inte kunde formulera ett svar på hur film kan motverka fascism, utan tillgrep det numera vanliga svaret: ”Jag är intresserad av att göra saker som är opolitiska.”

När det gäller själva musiken i årets Eurovision kan vi redan nu se vissa trender ta form, även om startfältet ännu inte är komplett. Den pågående utvecklingen bort från engelska texter till förmån för artisternas modersmål tycks fortsätta. I toppen av de tidiga oddslistorna finns bidrag på bland annat grekiska och danska.

Den stora favoriten för tillfället är Finland, med en nostalgisk kitschfest där Pete Parkkonen sjunger duett med Linda Lampenius violin. Bidraget är iscensatt som en arkaisk saga om eld, hjältar och kärlek. Italien, som under det senaste årtiondet ofta levererat några av tävlingens mest stilrena och moderna bidrag, skickar i år Sal Da Vinci med en låt som lika gärna kunde ha tävlat 1998.

Detta väcker frågan: Försöker Eurovision återvända till en tryggare, mindre kontroversiell tid? Det vore förståeligt i dagens spända politiska klimat.

Bland de svenska bidragen i Melodifestivalen finns ingen uppenbar Eurovisionvinnare. Felicia skulle sannolikt kunna nå en respektabel placering, medan Greczula åtminstone inte riskerar jumboplatsen. Och vem kan motstå charmen i Lilla Al Fadjis glada bidrag?

Bland övriga europeiska länder sticker flera bidrag ut. Finlands duett mellan Linda Lampenius och Pete Parkkonen är så dramatisk att den nästan känns som en parodi på Eurovision, men kanske är just detta vad publiken behöver under ett turbulent år.

Danmarks Søren Torpegaard Lund bjuder på ett av landets bästa bidrag på länge med ”Før vi går hjem”, en låt som utspelar sig i den tidiga morgontimmen bland olycklig kärlek och clubscenens baksidor. Klädd i nätbrynja och plastbyxor levererar han poetiska rader som ”Helt ustyrlig, jeg så fucking dum”.

Från Grekland kommer Akylas med ”Ferto”, som bevisar att man kan framföra ett kapitalismkritiskt budskap på grekiska samtidigt som man bär kattmössa. Låten är en energifylld blandning av technobeat, fiolriff och gamla tv-spelsjinglar – kompletterad med fluffiga pälsboots.

När Eurovision-finalen går av stapeln i maj kommer den återigen att vara allt annat än opolitisk, oavsett hur mycket arrangörerna försöker hävda motsatsen. I dagens värld har kulturella evenemang blivit omöjliga att helt separera från de politiska spänningar som omger dem.