Det litterära Nobelpriset – en fascinerande historia om världslitteraturens främsta utmärkelse
Inför årets tillkännagivande av Nobelpriset i litteratur den 9 oktober presenteras två omfattande verk som skildrar prishistorien från olika perspektiv. Lundaforskaren Paul Tenngarts ”Det litterära Nobelpriset. Historien om världslitteraturens största utmärkelse” och journalisten Kaj Schuelers ”Det är trots allt bara ett pris. Nobelpriset i litteratur – pristagare, kontroverser, förnyelse” kompletterar varandra och ger läsaren en djupdykning i en av kulturvärldens mest omstridda institutioner.
Som Astrid Lindgren en gång slagfärdigt kommenterade när hon tillfrågades om Nobelpriset: ”Nej, det är så skönt. Det hade bara varit ett hinder i min karriär.”
Tenngart, en litteraturvetare från Lund, inleder sin bok med en närmast thrillerartad skildring av hur Alfred Nobels testamente räddades. Den unge assistenten Ragnar Sohlman lyckades smuggla ut viktiga dokument från Frankrike med hästdroskor, tåg och båt för att undgå stridslystna släktingar. Vidare beskriver Tenngart hur det litterära Nobelpriset etablerades och tar läsaren på en kronologisk resa genom prishistoriens alla utmaningar.
För Svenska Akademien, som vid tiden för testamentets verkställande var en fattig och nedgången institution, innebar det nya uppdraget både rädsla och möjlighet. Herrarna i Akademien var oroliga för att hantera så mycket pengar baserat på Nobels diffusa uppdrag: ”det utmärktaste i idealistisk rigtning”. Det var allmänt känt att Nobel, som själv skrev skönlitteratur, ogillade författare som Émile Zola och August Strindberg.
Carl David af Wirsén såg dock sin historiska chans och tog kommandot över priset, vilket successivt etablerade både honom och Akademien som en litterär auktoritet. Kung Oscar II var dock missnöjd med att priset inte enbart skulle tilldelas svenska författare och uteblev från den första prisutdelningen 1901.
När det första priset tilldelades den franske poeten Sully Prudhomme väckte det protester från svenskt kulturliv. Fyrtiotvå välkända namn, däribland Selma Lagerlöf, August Strindberg, Verner von Heidenstam, Anders Zorn, Carl Larsson och Ellen Key, undrade i en gemensam skrivelse i Svenska Dagbladet varför inte Leo Tolstoj fått priset. Hjalmar Branting, som redan tidigare uttryckt tvivel om Akademiens kompetens att hantera priset, instämde livligt.
Tenngart belyser hur närheten till de vetenskapliga priserna och fredspriset påverkade litteraturpriset, som blev en del av modernitetens framstegstänkande. Den betydande prissumman spelade också en avgörande roll: ”Det var en mycket stor pengapåse som Oscar II varje år motvilligt räcker över till författarna.”
Genom historien har politiska motsättningar ofta präglat Nobelprisarbetet. Under andra världskriget välkomnade Akademiledamoten Fredrik Böök Nazitysklands ockupation av Danmark i en artikel i Svenska Dagbladet, och uppmanade svenska studenter att ”acceptera den nya tiden” och ”bli verktyg för förnyelsen”. Akademiledamoten och Hitlersympatisören Sven Hedin beskrev efter kriget Hitler som ”en av de största män världshistorien ägt”. Först efter Hedins död kunde Winston Churchill tilldelas priset.
Mellan 1940 och 1944 ställdes alla Nobelpris in på grund av kriget. När prisutdelningen återupptogs 1944 gick det litterära priset till den danske författaren Johannes V. Jensen.
De ständiga sekreterarna har haft stort inflytande över Nobelprisets inriktning, men inte utan kontroverser. Läckor har varit vanliga, ibland avsiktliga. Artur Lundkvist var känd för sina läckor och politiskt färgade ställningstaganden. Som Leninpristagare motsatte han sig priset till Alexander Solzjenitsyn men förespråkade Pablo Neruda – båda fick det med tiden.
En särskilt kontroversiell händelse inträffade 1974 när Akademien tilldelade priset till två av sina egna ledamöter, Harry Martinson och Eyvind Johnson. Akademien hade inte förstått vilken skandal detta skulle utlösa. I pressen publicerade Sven Delblanc en kommentar om ”ett hånskratt rullande runt jordklotet”, vilket ledde till årtionden av spänd relation mellan Akademien och tidningar som DN och Expressen.
Kaj Schuelers bok har en mer konverserande ton och samlar teman under fyndiga rubriker. Som erfaren kulturredaktör och journalist berättar han prisets historia med både lätthet och kunskap. Han behandlar de ständigt ratade författarskapen, sovjetiska författare, pristagare utanför Västeuropa och de som fick priset sent i karriären eller tackade nej – som Jean-Paul Sartre. Han diskuterar också den bristfälliga representationen av kvinnor bland både ledamöter och pristagare, samt frågor om jäv och livstidsledamotskap.
Som en extra förtjänst inkluderar Schuelers bok en förteckning över ständiga sekreterare, ordförande i Nobelkommittén samt litteraturpristagare med tillhörande prismotiveringar.
Tillsammans erbjuder dessa två verk en omfattande bild av ett pris som format världslitteraturen. Tenngarts litteraturvetenskapliga analys och Schuelers journalistiska berättelse kompletterar varandra på ett utmärkt sätt. Oavsett vad man anser om Nobelpriset i litteratur är det onekligen fascinerande historia.
