Helmerson: En uppvisning i uppstigning

En decembermorgons utmaning i svenskt vintermörker

Det svenska vintermörkret är ett återkommande samtalsämne när december månad lägger sitt tunga täcke över landet. Irritationen över att mörkret faller redan tidigt på eftermiddagen ekar genom kontorslandskap och fikarum över hela landet. ”Inte klokt, klockan är bara 15.22 och det är redan mörkt ute och det är fortfarande 9,36 dagar kvar tills det vänder!” Ett sådant klagomål kan få vem som helst att sucka uppgivet och tänka: ”Det är december, kompis – är du ny här?”

Men även den mest härdade vintersvensken kan erkänna att vissa aspekter av vintermörkret skapar genuina utmaningar. En särskild situation förtjänar uppmärksamhet: konsten att stiga upp ur sängen en mörk vintermorgon när ens partner fortfarande sover djupt bredvid.

I ett sovrum mörkare än en tropisk regnskog blir den enkla handlingen att kliva ur sängen plötsligt en komplicerad manöver som kräver precision och taktik. Särskilt när ens älskade beskrivs som ”lättväckt som Amazonas leopard” och med ett humör som matchar när morgonsömnen störs.

Denna vardagliga utmaning skulle kunna lyftas till en olympisk disciplin: ”mörkeruppstigning med sovande partner” – en gren där Sverige säkerligen skulle kunna hävda sig internationellt med tanke på våra långa erfarenheter av vintermörker.

Tänk dig en sportkommentator som med dämpad men intensiv stämma beskriver händelseutvecklingen, likt en avgörande matchboll i Wimbledon: ”Och här har vi då bangladeshiern i gruppspelets sista försök…” Kommentatorn noterar hur atleten strategiskt valt sidenkalsonger för att minimera friktionsljudet mot lakanet – en veteran som förstår grenens finesser.

När tävlanden elegant lyfter första benet och skickligt undviker legobiten på golvet markerar det en framgångsrik början. Med båda fötterna säkert på golvet uppnås full poäng i första deletappen av denna komplexa koreografi.

Men de verkliga utmaningarna återstår. Hopsamlandet av personliga tillhörigheter i komplett mörker representerar nästa kritiska fas. En glömd socka som kräver trevande på golvet skapar ett farligt moment där pinnstolen nästan välts. Telefonen måste hanteras med extrem försiktighet för att undvika att skärmen tänds och lyser upp rummet. Varje föremål på nattduksbordet – armbandet, klockan – måste hämtas med kirurgisk precision.

Slutmomentet, dörrstängningen, beskrivs som atletens specialitet. När dörren glider igen utan så mycket som ett klick från låset verkar framgången säkrad. Men dramatiken är inte över – tävlanden har begått ett klassiskt misstag genom att glömma glasögonen på nattduksbordet! Ett ödesdigert misstag som kräver en riskfylld återvändo, särskilt när partnern redan börjat röra sig oroligt i sängen.

Denna vardagliga kamp är en speciell typ av vinterprövning som sällan diskuteras i de vanliga klagomålen över årstidens mörker. Den kräver en särskild uppsättning färdigheter som förfinas genom årens lopp av erfarna vintermorgonnavigatörer.

Och mitt i all denna morgonakrobatik finns en liten tröst att hålla sig till – vintersolståndet har nu passerats, och långsamt men säkert kommer dagarna att bli längre igen. Som skribenten konstaterar i sin avslutande parentes: ”Och nu har det vänt!”

För många svenskar är denna lilla not om solens återvändande det ljus i tunneln som gör december uthärdlig, oavsett hur många olympiska morgonuppstigningar som väntar under de kommande vintermånaderna.