Helmerson: Filmen som nog var för bra för en Oscar

I filmens skugga får en litterär pärla nytt liv i Sverige

En litterär pärla som nyligen översatts till svenska har fångat min uppmärksamhet, men vägen till denna upptäckt var allt annat än konventionell. Det var inte genom litteraturrecensioner eller bokhandlarnas skyltfönster jag fann ”Tågdrömmar” från Bokförlaget Faethon, utan genom en Netflix-trailer som först lockade mig med sin visuella estetik.

Det var kläderna i trailern för ”Train dreams” som först väckte mitt intresse – tunga arbetsjackor, robusta skjortor och tidstypiska huvudbonader från 1920-talet. Dessa plagg fungerar som tidskapslar i filmatiseringen och skapar en förtrollande atmosfär av ett svunnet Amerika, befolkat av järnvägs- och skogsarbetare.

Filmen ”Train dreams” representerar något av en raritet i dagens snabbrörliga medieflod. Den rör sig med ett tempo som är ovanligt i vår tid – långsamt och meditativt. Trots den dämpade rytmen och de långa tysta passagerna skapar den ett narrativ som fängslar tittaren med samma intensitet som en sporthändelse av högsta dignitet. Det visuella uttrycket är slående vackert.

Berättelsens huvudperson, Robert Grainier, lever sina åtta decennier i ett USA som genomgår dramatiska förvandlingar. Han framställs som en man som lever vid sidan av den tekniska utvecklingen – han äger inget skjutvapen och har aldrig använt en telefon. Grainiers ursprung är höljt i dunkel; han vet inte vilka hans föräldrar är. Tidigt i livet drabbas han av förluster när människor i hans närhet går bort.

Det som gör berättelsen anmärkningsvärd är hur en till synes ordinär man, varken hjälte eller skurk, skildras med en episk dignitet som påminner om klassiska verk som ”Odysséen”. Genom Grainiers liv utforskas teman som arbete, kärlek, plötsliga våldsutbrott och katastrofer, med döden som den obönhörliga närvaron som till slut fäller varje ”träd” i livets skog.

När ”Train dreams” nominerades till en Oscar för bästa film väckte det både glädje och förvåning. Filmen tycktes nästan vara ”för bra” – ett uttryck min mormor brukade använda om saker hon uppskattade men som ändå inte nådde det erkännande de förtjänade.

Förväntningarna på att filmen skulle vinna en Oscar var dock begränsade, särskilt när den typiska sociala medier-debatten blossade upp inför galan. Diskussionen dominerades av anhängare till filmer som ”Sinners” och ”One battle after another”. De som vågade kritisera ”Sinners” riskerade att bli stämplade som rasister, medan de som ifrågasatte kvaliteten på ”One battle…” anklagades för bristande kunskap om filmens konst.

De av oss som föll för ”Train dreams” gjorde inte mycket väsen av sig i denna polariserade debatt. Kanske var vi, likt filmen själv, för långsamma och tysta för att göra avtryck i den hetsiga diskussionen. Resultatet blev att filmen gick miste om Oscarstatyetten, och debatten har redan förflyttats till nästa kontroversiella ämne.

Men medan den mediala uppmärksamheten har förflyttats, finns både filmen och nu även boken kvar. ”Tågdrömmar” har fått ett nytt liv på svenska, vilket ger en bredare publik möjlighet att upptäcka denna exceptionella berättelse om en mans liv i ett föränderligt Amerika. Det är en påminnelse om att verklig kvalitet ofta överlever den tillfälliga uppståndelsen kring priser och sociala medier-debatter.

I en tid då snabbkonsumerad underhållning dominerar, erbjuder både boken och filmatiseringen av ”Train dreams” en välkommen kontrast – ett verk som vågar ta sig tid, som talar med en lågmäld röst och ändå berättar något väsentligt om den mänskliga erfarenheten.