Helmerson: Kungen är säkert lyckligare än Elon Musk

I en vardaglig morgon på väg till jobbet sker ibland oväntade möten som stannar kvar i minnet. Just en sådan upplevelse fick jag när jag väntade vid ett övergångsställe mellan Drottningholm och Stockholms slott, försjunken i mina egna funderingar.

Tankarna kretsade, som de ofta gör, kring något irrationellt – i det här fallet vad jag skulle svara om Elon Musk plötsligt erbjöd en miljon för att äta en hamburgare med en levande jättespindel i. Min fru skulle förmodligen undrat varför en av världens rikaste män skulle ägna sig åt sådana bisarra erbjudanden.

Men dessa funderingar avbröts abrupt av något som fångade min uppmärksamhet i ögonvrån – ett metalliskt duvblått chassi som tillhörde ett fordon långt ifrån vardagligt. Bilen var så iögonfallande att även jag, som knappt kan skilja på en sportbil och en dammsugare, tvingades titta en gång till.

Det var inte bara fordonet som var anmärkningsvärt. Bakom ratten satt ingen mindre än Carl XVI Gustaf, Sveriges konung. Vid hans sida satt drottning Silvia, bärare av otaliga ordnar, däribland Storkorset av San Martín Befriarens orden.

I första ögonblicket kändes situationen nästan surrealistisk. Sedan slog det mig – klockan visade morgontid på en arbetsdag, och jag befann mig på en vägsträcka som förbinder kungaparets bostad med arbetsplats. De var helt enkelt på väg till jobbet, precis som så många andra stockholmare denna morgon.

Det som gjorde starkast intryck var deras utstrålning. De såg genuint glada ut, med leenden som speglade en värme och gemenskap efter alla dessa år tillsammans. Ett ögonblick av vardaglig lycka som fick mig att reflektera över min egen, tidigare outtalade, rojalistiska övertygelse.

Under min tid som ledarskribent på Dagens Nyheter fick jag aldrig riktigt utlopp för dessa tankar. Min övertygelse har dock alltid varit att statsförvaltningens ibland torra och byråkratiska maskineri mår bra av att kompletteras med ett inslag av tradition och en nästan sagolik dimension som monarkin kan erbjuda.

Vad gör då en monark-entusiast när kungaparet plötsligt dyker upp i morgontrafiken? En djup hovbugning kanske? Eller som en kollega senare skämtsamt föreslog – kasta ut jackan på gatan för att skydda bilens däck från eventuella gatupölar? Inte ens en spontan vinkning blev det från min sida, paralyserad som jag var av överraskningen.

Men glädjen och den varma utstrålning som paret i bilen förmedlade bar jag med mig in i arbetsdagen. Känslan av att ha bevittnat ett ögonblick av äkta lycka hos två personer som levt större delen av sina liv i offentlighetens strålkastarljus gav en oväntad energi.

Det är dessa små, oplanerade möten i vardagen som ibland ger de starkaste intrycken. I en tid när vi ständigt bombarderas med konstruerade bilder och noggrant regisserade framträdanden, finns det något genuint värdefullt i att fånga en glimt av autentisk glädje hos personer vi vanligtvis ser i formella sammanhang.

För en kort stund var Sveriges statschef och hans gemål bara ett par på väg till jobbet, leende mot varandra i en spektakulär bil. Ett ögonblick av normalitet i liv som är allt annat än vanliga, och en påminnelse om att bakom de officiella rollerna finns människor med samma grundläggande känslor som alla andra.

Kanske är det just denna mänsklighet, dessa glimtar av det vardagliga, som ger monarkin en fortsatt relevans i vår tid. En institution som förkroppsligas av människor som, trots sina extraordinära roller, fortfarande kan le mot varandra en vanlig morgon på väg till jobbet.