Helmerson: Om man kunnat fatta eld av skam

Den varma sommarkvällen som förändrade allt

I minnets korridorer finns de där ögonblicken som etsat sig fast, de som får oss att krypa ihop av skam även årtionden senare. För mig utspelade sig ett sådant ögonblick under en till synes oskyldig sommarkväll i tonåren, när jag skulle hälsa på min vän Eva.

Jag var femton år och befann mig i ett tillstånd av typisk tonårsförvirring – en blandning av osäkerhet och obegriplig självsäkerhet. Vid den tiden hade jag utvecklat ett djupt intresse för brittisk litteratur och popmusik från London. Min anglofili var i full blom, och jag insöp allt som hade med Storbritannien att göra.

Eva hade berättat att hennes storasysters amerikanska pojkvän var på besök. I mitt huvud såg jag genast en möjlighet att briljera med min nyvunna kunskap från brittiska överklassromaner från tidigt 1900-tal, där amerikanerna ofta nedlåtande kallades för ”the colonies” – kolonierna.

Med ungdomlig entusiasm och fnissig iver svängde jag in på Evas uppfart på min mammas gamla cykel. Där stod han, den amerikanske pojkvännen, tillsammans med en grupp vänner. Utan att tveka klev jag fram, sträckte ut handen och utbrast med min bästa brittiska accent: ”Oh, you’re the chap from the colonies!”

Hans reaktion var omedelbar. Ögonen smalnade och med en röst kallare än en snöstorm i Chicago svarade han kort: ”I’m from the United States of America.”

Omedveten om den plötsliga spänningen i luften fortsatte jag, fortfarande fnissande i min tonåriga skojfriskhet: ”Yes, yes, the colonies is what they call America in good old England…” Jag tyckte mig se hur han slappnade av lite, som om han insåg att jag bara försökte vara rolig. Nöjd med mig själv lät jag samtalet övergå till andra ämnen.

Det var först flera timmar senare, kanske när jag cyklade hem längs havsstranden i det dallrande sommarnattsljuset, som insikten träffade mig med full kraft. Den amerikanske pojkvännen var svart.

I det ögonblicket förstod jag den fruktansvärda innebörden av mitt ”oskyldiga” skämt. Min referens till ”kolonierna” fick en helt annan, mörkare dimension. Min okunskap hade fått mig att omedvetet anspela på en av historiens mest smärtsamma perioder – slaveriet och den rasistiska kolonialismen.

Skammen som sköljde över mig den kvällen har aldrig riktigt försvunnit. Fyrtio år senare glöder den fortfarande. Som tonåring lever man i en hederskultur där det värsta som kan hända är att göra bort sig, att vara pinsam. Men detta var mer än pinsamt – det var en lektion i hur oavsiktligt man kan såra människor när man saknar historisk medvetenhet.

Det finns en särskild smärta i att inse hur ens okunskap kan uppfattas som illvilja. Jag hade ingen avsikt att kränka eller såra, men effekten av mina ord kunde mycket väl ha varit just det. Den amerikanske pojkvännens kyliga reaktion var helt förståelig – han hade säkert hört liknande kommentarer tidigare, men med mindre oskyldiga avsikter.

Minnet av denna händelse har följt mig genom livet som en påminnelse om vikten av att förstå kontexten bakom våra ord och skämt. Om hur vår egen begränsade förståelse av historien och andras erfarenheter kan leda till oavsiktlig smärta.

Att vara femton innebär att navigera i en värld där man ständigt balanserar på gränsen mellan barndom och vuxenliv, mellan okunskap och insikt. De misstag vi gör då formar oss, lär oss empati och medvetenhet. För mig blev detta ögonblick en vändpunkt i förståelsen för hur komplex vår gemensamma historia är, och hur ord kan bära på betydelser långt bortom vår avsikt.

Och ändå, som jag minns det nu, var detta bara det näst pinsammaste jag gjorde under mina tonår. Men det är en annan historia.