Den komplicerade konsten att få människor att skratta

I en värld där humor kan verka som en medfödd talang för somliga, hävdar Henrik Schyffert bestämt att ståuppkomik är en färdighet som alla kan lära sig. ”Det är jag övertygad om. Men vägen dit kan bli extremt lång för vissa,” säger han och exemplifierar med både internationella figurer och svenska celebriteter som inte förmår se det humoristiska i sina egna brister.

Schyffert berättar om en känd svensk skådespelare som kontaktade honom för att testa ståuppkomik. När Schyffert föreslog att skådespelaren kunde skämta om sitt färgade hår, möttes han av förnekelse trots uppenbart grått skägg. Efter en tid ringde skådespelaren tillbaka och erkände att ståupp kanske inte var hans grej. Detta belyser en grundpelare i komiken – förmågan att vara självkritisk.

För nybörjare rekommenderar Schyffert att spela in sina föreställningar. ”De första fem–sex åren gjorde jag det hela tiden,” förklarar han. Inspelningarna avslöjar ofta omedvetna beteenden som man inte uppfattar under framträdandet, som att prata för snabbt eller att stirra ner i golvet. För att motverka detta satte Schyffert upp egna regler, som att inte ta ut mikrofonen ur stativet förrän efter tio minuter.

Att omge sig med andra komiker framhålls som avgörande för utvecklingen. ”Det är som man säger, om du är den smartaste i rummet så är du i fel rum. Omge dig med folk som är bättre än du,” säger han. Själv testar han fortfarande material på Nour El Refai, som han litar på för hennes klokhet, snabbhet och förmåga att se bortom hans egna blinda fläckar.

Språkets precision är ett annat fundamentalt element i ståuppkomik. Schyffert refererar till en turné med Johan Glans när ordet ”foppatoffel” slog igenom i Sverige. Glans byggde ett helt skämt kring detta ord, och publiken ”fullkomligt exploderade”. ”Ordvalet är extremt viktigt,” bekräftar Schyffert. ”Undvik upprepningar. Använd omskrivningar.”

Publikrelationen är central i ståuppkomik, och Schyffert har observerat att vissa grupper är särskilt utmanande. ”Män i grupp är sämst,” säger han och förklarar att de ofta har svårt att hantera när de inte längre är ”coolast i rummet”. Han nämner också Norrköping som ”komikens rövhål”, en stad där han upplever att publiken är särskilt svår.

En erfaren komiker kan känna när publiken börjar tappa intresset. Schyfferts strategi är att direkt adressera problemet: ”Det här skämtet är mycket roligare än hur ni reagerar. Jag är lite besviken på er.” Han menar att det visar kontroll att erkänna när något inte fungerar.

För att etablera auktoritet använder Schyffert ofta ”crowd work” i början av sina föreställningar. ”Jag behöver inte säga nåt kul. Jag ställer bara frågor,” förklarar han. När någon i publiken svarar konstigt utlöser det skratt, vilket skapar en känsla av att han har kontroll över situationen. Han liknar det vid en flygkapten i uniform – det handlar om att signalera trygghet.

Trots värdet av crowd work understryker Schyffert att det inte ersätter genomarbetat material. ”Alla kan vara roliga. Men det här jobbet går ut på att vara rolig på en viss plats, vid en viss tid, för en viss grupp människor,” påpekar han. Man kan inte förlita sig på improvisation när man ska underhålla 200 rörmokare i Nynäshamn en lördagskväll.

Slutligen beskriver Schyffert vad han anser vara det ultimata skrattet – ”nej-skrattet”. Det uppstår när publiken ropar ”Näääää!” medan de skrattar, när de brottas med om de får skratta åt något grovt eller kontroversiellt. ”Hade de läst det på papper så hade de tyckt att jag borde låsas in. Men i rummet så kan de inte låta bli. Det är det bästa som finns. Det är umami,” avslutar han.