Under sensommarens milda dagar, när semesterminnen börjar blekna, vaknar min längtan till Italien med förnyad styrka. Det kan vara något så enkelt som solreflexer i Riddarfjärdens vatten, ett tutande från en förbipasserande bil, eller bara ordet ”pizza” uttalat med en antydan till italiensk accent – plötsligt är jag där igen, i tankarna.
Italien har för mig blivit synonymt med avkoppling och välbefinnande, till den grad att det utvecklats till ett genuint problem. Min hjärna vägrar numera att slappna av om det inte finns minst en tidningskiosk med Corriere dello Sport i närheten. Det är både opraktiskt och kostsamt. Sannolikt hade jag kunnat uppnå samma känsla av ro på betydligt närmare håll – kanske på en kolonilott eller i Medelpad – om jag bara hade förstått det tidigare.
Men nu är det för sent att vända om. Italien har blivit mitt beroende, och gradvis har jag ökat dosen. Under sommaren som just passerat nådde jag kulmen, den högsta koncentration av italiensk kultur och livsstil jag kan absorbera utan att helt tappa fotfästet i verkligheten.
En promenad – en passeggiata, som italienarna säger – förde mig till ett vackert kloster från 1200-talet i en stad vars historia sträcker sig tillbaka till 800-talet före Kristus. Cikadorna sjöng intensivt i bakgrunden, den italienska solen brände obarmhärtigt mot min nordiska hud, och i hörlurarna spelades en noggrant kurerad helitaliensk sommarlista: ”Estate 2025”.
Marco Mengoni sjöng om glädjen vid havet, Annalisa filosoferade kring mäns rätt att gråta ibland, och självklart fanns årets sommarhit från Baby K med på spellistan. För vad vore en italiensk sommar utan Baby K?
Jag promenerade längs Via della Libertà, även om gatuskylten knappt syntes under alla klistermärken från Sampdorias och Genoas hängivna supportrar. Utanför Bar del Grinta svepte den förföriska doften av nybryggt kaffe ut över gatan där färgglada vespor stod parkerade. Utan att ana det närmade jag mig det ögonblick som skulle komma att definiera min italienska upplevelse.
Med vana steg gick jag ut på ett övergångsställe och en azurblå Fiat – vad annat i Italien? – stannade artigt. I framsätet satt två nunnor, djupt försjunkna i ett livligt samtal med händerna fladdrande i luften, alltför upptagna för att märka min tacksamma handgest. Till min förvåning tryckte förarnunnan plötsligt på gasen. Jag kastade mig reflexmässigt åt sidan och undkom med ett mindre smickrande utrop och en duns mot marken.
Nunnan fick stopp på bilen mitt i korsningen, och under ett crescendo av tutande bilar började de båda gestikulera igen – nu i min riktning. De såg förvånansvärt fromma ut trots situationen. Jag kunde inte höra deras ord, men väljer att tro att de menade något i stil med ”närmare gud med dig!”
Jag blev liggande på den varma asfalten en extra sekund. Ur mina tappade hörlurar strömmade Gianna Nanninis hymn till fotbolls-VM 1990. Luften var tung av avgaser blandat med havsdoft. I det ögonblicket visste jag precis vad jag skulle längta efter när hösten så småningom skulle tömma Stockholm på ljus och värme.
Detta är den italienska paradoxen – ett land där kaos och skönhet, tradition och överraskning, fara och fromhet samexisterar i perfekt harmoni. Där nunnor kan köra som i ett Formel 1-lopp och ändå se ut som om de just stigit ur en renässansmålning. Där det sublima och det vardagliga smälter samman i ett ögonblick som etsar sig fast i minnet.
Så nu när höstrusket närmar sig och dagarna blir kortare, är det inte konstigt att tanken på Italiens intensiva livskänsla lockar. Det är inte bara solen, maten eller kulturen – det är den speciella blandningen av allt detta, kryddat med oförutsägbarhet och passion, som gör att jag längtar tillbaka. Tillbaka till ett land där varje hörn rymmer en överraskning och där även det mest vardagliga får en touch av drama.
