Hjärtslitande när makarna tar sig an det oundvikliga

I det som kan beskrivas som en av årets mest hjärtskärande men samtidigt livsbejakande musikaliska händelser, släpper Beverly Glenn-Copeland sitt nya album ”Laughter in summer” – ett verk som på ett introspektivt sätt behandlar artistens egen demensdiagnos.

78-årige Glenn-Copeland, som under de senaste åren upplevt en remarkabel renässans i sin karriär, konfronterar nu sin sjukdom genom konsten. Det är musik som bär på en särskild tyngd; varje ton representerar ett försök att fånga något som sakta glider undan, likt sand som rinner mellan fingrarna.

Albumet kommer vid en tidpunkt då artisten äntligen fått ett bredare erkännande. Efter decennier i relativ obskyritet upptäcktes Glenn-Copelands tidigare verk, särskilt det elektroniska albumet ”Keyboard Fantasies” från 1986, av en ny generation lyssnare under 2010-talet. Denna sena uppmärksamhet ledde till en dokumentärfilm, internationella turnéer och en helt ny publik för den kanadensiska musikern.

Det som gör ”Laughter in summer” särskilt betydelsefullt är hur Glenn-Copeland använder musiken som ett verktyg för att bearbeta och dokumentera sin demenssjukdom. I en tid då vi ser allt fler kulturpersonligheter öppet diskutera neurodegenerativa sjukdomar – från Bruce Willis afasi till Tony Bennetts alzheimer – erbjuder Glenn-Copeland ett unikt konstnärligt perspektiv på hur det är att förlora delar av sitt medvetande.

Albumets kompositioner kännetecknas av en särskild skörhet men också av ett remarkabelt mod. Det finns en tidlöshet i musiken som på många sätt speglar Glenn-Copelands egen karriär, som spänner över jazz, folk, klassiskt och elektronisk musik. Hans röst, både som instrument och som berättare, bär på en livserfarenhet som ger extra tyngd åt materialet.

”Det finns något nästan transcendentalt i hur Glenn-Copeland närmar sig demensen genom sin musik,” förklarar musikforskaren Maria Lindberg vid Göteborgs universitet. ”I stället för att se sjukdomen enbart som en förlust, transformerar han den till något kreativt och meningsfullt.”

Glenn-Copeland, som är transperson, har under sitt liv kämpat mot flera typer av marginalisering – både på grund av sin könsidentitet och som svart musiker i en övervägande vit musikindustri. Hans sena erkännande inom den alternativa musikscenen har beskrivits som en upprättelse, men kommer samtidigt med den bittra ironin att hans minnen av denna framgång nu hotas av sjukdomen.

Albumets produktion har varit en kärleksfull process där Glenn-Copeland samarbetat med yngre musiker som inspirerats av hans verk. Detta samarbete mellan generationer tillför ytterligare en dimension till albumet – en överföring av kunskap och erfarenhet från en artist som är medveten om att hans minnen bleknar.

”Laughter in summer” har mottagits med stor värme av kritiker internationellt. The Guardian beskrev det som ”ett mästerligt farväl från en artist som vägrar låta sjukdomen definiera hans kreativitet”, medan Pitchfork kallade albumet ”ett vitalt dokument över en extraordinär musikers sista stora kreativa ansträngning”.

För svenska lyssnare erbjuder albumet något särskilt värdefullt i en tid då diskussionen om åldrande och värdigt bemötande av personer med kognitiva sjukdomar blir allt viktigare i vårt samhälle. Stockholms Demenscentrum har till och med inkluderat Glenn-Copelands musik i sitt program för musikterapi, ett erkännande av den särskilda resonans hans verk har för personer med demenssjukdomar.

Mattias Dahlström, som ger albumet högsta betyg, sammanfattar kanske bäst vad som gör ”Laughter in summer” så exceptionellt: det är ett verk där varje ton representerar försöket att göra det omöjliga – att fånga och bevara erfarenheter och känslor som sjukdomen långsamt tar bort. Det är musik som erkänner livets bräcklighet men samtidigt firar dess skönhet, även när den glider mellan fingrarna.

För Beverly Glenn-Copeland blir albumet både ett personligt testamente och en universell påminnelse om konstens kraft att ge mening även inför livets största utmaningar.