Holly Humberstone: ”Jag har skrivit låtar som jag är besatt av”

I ett iskallt Stockholm, med minusgrader och hala gator, väntar tre trogna fans utanför Nalens sceningång. Med en rosa presentpåse i hand hoppas de få en glimt av brittiska indiepopartisten Holly Humberstone, som snart ska uppträda på scenen.

”Jag känner mig så lyckligt lottad som får vara här och ha min egen show i Stockholm. Det är så sjukt. Skandinavien är som ett sagoland”, säger Humberstone när hon tar emot besökare i den varmt upplysta logen under Nalen.

Turnén började några veckor tidigare i Bryssel, och nu har hon och bandet precis anlänt efter en lång bussfärd från Berlin. Trots flera års scenvana och erfarenhet från stora arenor som förband åt bland andra Taylor Swift, känner hon viss nervositet inför kvällens spelning.

”Jag tycker alltid att en mindre publik är läskigare än en stor folkmassa, eftersom man kan se alla”, förklarar hon.

Holly Humberstone växte upp i Grantham i East Midlands och gjorde sin debut som 19-åring med den melankoliska EP:n ”Falling asleep at the wheel”, som fick ett varmt mottagande av kritiker. Tre år senare, 2022, vann hon det prestigefyllda ”rising star”-priset på Brit awards – en utmärkelse som tidigare tilldelats artister som Adele och Celeste. Samma år följde hon med som öppningsakt under delar av Olivia Rodrigos turné och året därpå släppte hon sitt första studioalbum ”Paint my bedroom black”.

”I det här jobbet känner jag att man liksom dras med i en virvelvind och det är spännande, men det är så lätt att glömma bort vem man egentligen är innerst inne”, reflekterar Humberstone.

Det senaste året har tempot lugnat sig något. Hon har bosatt sig i London och spenderat mer tid med sina tre systrar. Dessutom har hon återvänt till sitt barndomshem för att hjälpa sina föräldrar med flyttprojektet – en resa som visade sig bli oväntat känslomässigt stark.

I flyttkaoset återfann Humberstone många ting som betydde mycket för henne under uppväxten: cd-skivor, filmer, anteckningsblock, smycken och gamla balettskor. Men det var ett särskilt fynd som verkligen berörde henne.

”Ett gammalt smyckeskrin som brukade betyda allt för mig. Det var min mest värdefulla ägodel. Nu är det lite trasigt, men det låg längst bak i min garderob och jag tog fram det och vevade upp det och den lilla ballerinan började snurra”, berättar hon med inlevelse. ”Och ljudet som den spelade! Herregud, jag hade inte hört det på flera år. Det låste upp delar av mig som jag hade glömt bort totalt.”

Det är delvis i denna nostalgiska sinnesstämning som hon har skapat sitt nya album ”Cruel world”, som släpps den 10 april. Humberstone beskriver det som ”mer jag än något jag någonsin skrivit”.

”När jag var halvvägs genom låtskrivandet insåg jag att jag skrivit ett gäng låtar som jag var besatt av”, säger hon med ett skratt.

På den nya skivan har hon för första gången vågat omfamna sådant hon tyckte om som barn – något hon tidigare känt sig tvungen att avvisa. ”Under arbetet med mitt förra album var jag fortfarande mitt i något slags tonårsångest, när man avvisar allt man brukade gilla som barn, bara för att det inte är coolt. Det känns som jag återerövrar de sakerna på det här albumet.”

Den romantiska retroestetiken som präglar ”Cruel world” har hon utvecklat tillsammans med sin syster. Inspirationen kommer bland annat från gamla filmer som ”The red shoes” från 1948. Musikvideon till den poppiga singeln ”To love somebody” utspelar sig som en förtrollad och något obehaglig saga.

”Jag älskar känslan i sådana gamla filmer, hur de är filmade och hur färgerna är så levande. De har en sorts knaprig känsla. Vi ville få det att se ut och kännas så”, förklarar hon.

I låten sjunger Humberstone: ”To love somebody / To hurt somebody / To lose somebody / Is to know you’re only human, honey.” Under hela vårt samtal återkommer hon till värdet av det mänskliga, att det är den känslan hon jagar i sitt skapande.

”I en värld där allt känns hårt och fejk och fabricerat vill jag påminna om att vi alla bara är människor och typ… fuck it, helt enkelt”, avslutar Holly Humberstone.

Med sina 25 år har den brittiska artisten redan skapat sig ett namn på den internationella musikscenen. Från debuten 2020 med låten ”Deep end” till det kommande albumet ”Cruel world” har hon utvecklat sitt personliga uttryck – en resa som tycks ha lett henne tillbaka till sina rötter och barndomens obefläckade inspiration.