Fransk feminism från 1970-talet lever vidare trots nya utmaningar

1978 var ett märkesår för den franska kvinnorörelsen. Tio år efter studentupproren hade kvinnorna fått nog av en sexliberalism som visat sig gynna enbart männen. Som den franske studentledaren Daniel Cohn-Bendit senare erkände var 68-rörelsen ”en extremt sexistisk rörelse, som inte visade något intresse för kvinnornas rättigheter”.

Kvinnorna stod som förlorare, utan laglig rätt till abort och med en kyrka som förbjöd preventivmedel. Mitt i denna tid växte den feministiska rörelsen Choisir (Att välja) fram som en kraftfull organisation med internationell genomslagskraft.

Grundare till Choisir var författaren Simone de Beauvoir och advokaten Gisèle Halimi. De publicerade 1971 ett banbrytande manifest i tidningen Nouvel Obs där 343 kvinnor, många av dem välkända kulturpersonligheter som Catherine Deneuve, Agnès Varda och Françoise Sagan, offentligt erkände att de illegalt genomfört aborter och nu krävde laglig rätt till abort. Detta manifest blev senare en viktig inspirationskälla för metoo-rörelsen.

Avgörande för den franska abortfrågan blev den så kallade Bobigny-rättegången, där Gisèle Halimi försvarade en ung flicka, Marie-Claire Chevalier, som blivit gravid efter en våldtäkt och stod åtalad för abort. Halimis historiska slutplädering ledde till att abort avkriminaliserades i Frankrike 1975 genom den så kallade Veil-lagen, namngiven efter hälsoministern Simone Veil. Så sent som 2024 skrevs rätten till fri abort in i den franska grundlagen.

Halimis arbete har fått förnyad uppmärksamhet i dagens Frankrike. En teaterföreställning om Bobigny-rättegången spelas för fulla salonger i Paris, och en film med Charlotte Gainsbourg i huvudrollen är under produktion. Castingen har dock orsakat en splittring mellan Halimis söner, där Serge Halimi, tidigare chefredaktör för Le Monde Diplomatique, motsätter sig valet av Gainsbourg på grund av hennes indirekta stöd för Israel i konflikten med Palestina.

Trots att de franska feministerna vann kampen om aborträtten på 1970-talet, är frågan återigen aktuell i Europa. Precis som en utställning i Paris om krigsfotografen Robert Capa visar, försvinner inte ideologier och politiska rörelser bara för att de besegrats en gång. Högernationalismen, som Capa dokumenterade i form av Hitler, Mussolini, Franco och andra diktatorer, är återigen på frammarsch, och med den följer ofta inskränkningar i kvinnors rättigheter.

Choisir, som under sin storhetstid hade 3 000 aktiva medlemmar och underavdelningar runt om i Frankrike, har idag krympt till omkring 300 medlemmar med en ledningsgrupp på fem personer. Men organisationen är fortfarande aktiv under ledning av Violaine Lucas, som övertog presidentskapet förra året.

Lucas, som tidigare varit vice borgmästare i kuststaden Saint Nazaire, blev värvad av Halimi 2003 efter ett besök hos hennes studenter. De två kvinnorna blev nära allierade och kampanjade tillsammans för kvinnors rättigheter i arbetslivet och pensionsfrågor. Med sin bakgrund inom straffrätt fortsätter Lucas att driva på för lagändringar i den franska nationalförsamlingen.

”Hon lärde mig att kritiskt tänkande, argumentation och reflektion är kampmedel genom vilka samhället som helhet utvecklas”, säger Lucas om Halimi. ”Och, konkret, hur man är en frigjord person som inte är rädd för att uttrycka sig.”

Det franska samhället har historiskt sett inte varit framstående när det gäller kvinnors rättigheter. Kvinnor fick rösträtt först 1945, och metoo-rörelsen fick genomslag mycket senare än i många andra länder. Det var först 2020, med Vanessa Springoras självbiografiska bok ”Samtycket”, som en verklig förändring började ske. Camille Kouchners bok ”La familia grande” från 2022, som beskrev hennes styvfar Olivier Duhamels övergrepp mot hennes halvbror, orsakade vad Lucas kallar ”en politisk och medial jordbävning” eftersom det rörde en högt uppsatt professor och rådgivare till flera franska presidenter.

Enligt Lucas är extremhögerns frammarsch det största hotet mot feminismen idag. Hon ser paralleller till Robert Capas Europa, där mörkrets krafter tog över land efter land.

Det pågår en kampanj för att Gisèle Halimis kvarlevor ska flyttas till det prestigefyllda mausoleet Pantheon, med 35 000 underskrifter och stöd från 76 parlamentsledamöter. President Emmanuel Macron var initialt positiv men har sedan backat. Motståndet handlar främst om Halimis antikolonialistiska engagemang, som hennes försvar av algeriska fångar och kritik mot Frankrikes agerande under Algerietkriget.

”Gisèle Halimis tredubbla medvetande om klass, kön och etnicitet blev för mycket”, säger Violaine Lucas om avslaget.

Serge Halimi är dock inte längre bekymrad över att hans mor inte får en plats i Pantheon: ”Macrons urvalsprocess har varit så förnedrande att det inte längre spelar så stor roll. Min mor kan fortfarande vara radioaktiv för personer som han. Hon var advokat för många militanta algerier som då brukade kallas terrorister.”