Hur gör man egentligen för att hitta ”sin inre pappa”?

Dansföreställningen ”Papa” bjuder in publiken till en poetisk utforskning av fadersgestalten, där koreograferna Halla Ólafsdóttir och Sindri Runudde tillsammans skapar en mjuk och tillgänglig föreställning som bryter mot förväntningarna.

I stället för att kritiskt granska manlighet eller faderskap, som annars är vanligt i samtida scenkonstsammanhang, väljer duon att presentera en mer lekfull och ömsint ingång till ämnet. Föreställningen öppnar upp ett rum där publiken bjuds in att delta på ett varsamt sätt, utan att det känns påtvingat eller obekvämt.

Den isländska koreografen Ólafsdóttir har sedan länge etablerat sig på den svenska dansscenen med sina konceptuella verk, medan Runudde har uppmärksammats för sina nyskapande produktioner där han utforskar både sina egna erfarenheter av synnedsättning och olika aspekter av identitet.

Tillsammans skapar de i ”Papa” en föreställning som balanserar på gränsen mellan det intima och det allmängiltiga. Genom subtila rörelser och små gester väcker de tankar kring hur fadersfiguren formats i vårt kollektiva medvetande.

Det publika rummet på Dansens Hus mindre scen förvandlas under föreställningen till ett slags gemensamt vardagsrum, där gränsen mellan scen och salong delvis suddas ut. Detta grepp används för att skapa en känsla av gemenskap – vi delar alla någon form av relation till fadersgestalten, oavsett hur den sett ut i våra individuella liv.

Den poetiska dimensionen i verket framträder särskilt i övergångarna mellan olika scener, där ljussättningen spelar en viktig roll. Skiftningar i belysningen skapar stämningar som pendlar mellan det nostalgiska och det mer framåtblickande.

Musiken som ackompanjerar dansarna är sparsmakad men effektfull, med inslag av både klassiska kompositioner och mer moderna ljudlandskap. Ljudbilden fungerar som en subtil påminnelse om hur synen på faderskapet förändrats genom olika tidsperioder.

Publikinteraktionen sker på ett finstämt sätt där åskådarna bjuds in att delta utan att känna sig utsatta. Detta är en balansgång som många interaktiva föreställningar misslyckas med, men som här fungerar väl tack vare den varma atmosfär som skapats.

Även om föreställningen är både välgjord och tankeväckande finns det ögonblick då man önskar att Ólafsdóttir och Runudde skulle gå djupare i sin utforskning. Vissa passager blir något ytliga när de kunde ha borrat sig djupare in i faderskapets komplexitet.

I dagens samhällsdebatt, där maskulinitetens olika uttryck ofta dissekeras och problematiseras, väljer ”Papa” en annan väg. Det är befriande att se ett verk som inte primärt ägnar sig åt att kritisera eller fördöma, utan istället söker förstå och omfamna.

Samtidigt hade föreställningen kunnat vinna på att våga utmana publiken något mer. Den mjuka inramningen och den poetiska tonen skapar visserligen ett säkert rum för reflektion, men ibland saknas den friktion som ofta driver tanken vidare.

Kontrasten mellan de två dansarnas fysiska uttryck blir en intressant del av verket. Ólafsdóttirs mer precisa rörelsespråk möter Runuddes mer flytande och organiska uttryck i en dans som ibland liknar en förhandling, ibland en omfamning.

Kostymvalen är medvetet nedtonade och vardagliga, vilket understryker föreställningens ambition att tala om det allmänmänskliga snarare än att fastna i teatral symbolik eller överdrivna gester.

”Papa” är i slutändan en föreställning som vågar vara mild i en tid då mycket scenkonst skriker efter uppmärksamhet. Den visar att det finns styrka i det lågmälda och att utforskandet av fadersgestalten inte måste vara uppgörelsen med en patriarkal struktur, utan kan vara en kärleksfull blick på en relation som formar oss alla på olika sätt.

Med sin publik-vänliga approach och sitt poetiska anslag lyckas Ólafsdóttir och Runudde skapa en dansföreställning som stannar kvar i medvetandet även efter att ridån gått ner. Kanske hade den kunnat få ännu mer bett, men i sin nuvarande form erbjuder ”Papa” en välkommen motvikt till mer konfrontativa verk om manlighet och faderskap.