Hur kunde han förvandla mig till den där lealösa, nästan döda kvinnan?

Ofrivilligt utsatt i tio år – ny bok avslöjar makens fruktansvärda svek

I tio års tid levde hon med oförklarliga hälsoproblem, minnesluckor och en konstant oro över sitt välbefinnande. Nu berättar Gisèle Pelicot om hur hennes make Dominique systematiskt förgiftade och utnyttjade henne under en lång period i deras gemensamma hem i franska Mazan.

Den skakande berättelsen har nu blivit bok och ges ut samtidigt i flera länder, bland annat i Sverige under titeln ”En hyllning till livet. Skammen måste byta sida”.

När sanningen uppdagades var Gisèle Pelicot tvungen att granska hela sitt liv på nytt. Tecken hon missat, varningssignaler hon inte kunnat tyda. Hon beskriver hur hon sökte läkarhjälp i tio år för en rad olika symptom – från gynekologiska problem till plötsliga minnesluckor.

”Jag flackade mellan olika läkare. Tog prover. Gjorde ultraljudsundersökningar. Neurologiska undersökningar. Behandlades med vagitorier,” skriver hon och beskriver hur läkare ofta avfärdade hennes oro som typiska ålderssymptom.

Makens reaktioner framstår som särskilt grymma i efterhand. När hon oroligt berättade om konstiga vätskor som rann från kroppen, skrattade han och frågade skämtsamt: ”Men vad håller du på med på dagarna?” Denna nedlåtande kommentar från en man som, enligt vad polisutredningen senare visade, mycket väl visste vad som pågick.

Problemen intensifierades när paret flyttade till Mazan år 2013. De var då 60 år gamla och såg fram emot pensionärslivet. Valet föll på den pittoreska regionen Vaucluse vid foten av Mont Ventoux – en plats med vackra landskap och bra kommunikationer för besök av barnen. Men det som skulle bli en fridfull tillvaro visade sig dölja ett mörkt svek.

I efterhand har Gisèle fått veta genom polisutredningen att maken då redan hade planerat allt. När hon inte längre arbetade och de tillbringade hela dagarna tillsammans, började hennes hälsobekymmer på allvar.

Trots detta kan hon inte förmå sig att helt radera ut minnet av den kärlek de en gång delade. Hon beskriver deras första tid tillsammans med värme och nostalgi – hur de möttes, den enkla lägenheten i Brunoy där de började sitt liv med bara en madrass på golvet, och den djupa känsla av samhörighet som präglade deras förhållande då.

”Han betraktade mig som ingen gjort tidigare, häftigt och rodnande,” skriver hon om deras första möte. ”Jag var inte längre den fula och tjocka flicka min styvmor talade illa om. Jag skulle inte längre drunkna i min fars sorgsna ögon.”

Paret fick sonen David ett år efter bröllopet. Gisèle slutade arbeta för att ta hand om barnet medan Dominique blev byggledare. De levde ett till synes vanligt familjeliv. Men även från denna tid minns hon hur rädslan alltid fanns där – hur hon väntade med tänd lampa och radio på när maken var ute på kvällarna.

Nu står Gisèle Pelicot inför en existentiell kamp mellan att bevara de ljusa minnena och acceptera den mörka sanningen. ”Om jag raderar ut allt är jag död och det sedan länge,” skriver hon. Hennes berättelse är inte bara en personlig tragedi utan också ett vittnesmål om svek och överlevnad.

Boken, som nu kommer i svensk översättning, blir ett viktigt dokument i ett fall som väckt stor uppmärksamhet. Med sitt modiga beslut att berätta offentligt om sina upplevelser bidrar Gisèle Pelicot till att bryta tystnaden kring denna form av övergrepp.