Hyllad roman tyngs av platthet och en gnällig personlighet

I nederländska efterkrigstidens skuggor väcks glömda minnen till liv. 1961 möts syskonen Isabel, Hendrik och Louis på en restaurang tillsammans med Louis nya flickvän Eva. Med sitt slarvigt blonderade hår och klumpiga uppträdande gör Eva inget större intryck på Isabel och Hendrik, som är vana vid att Louis kvinnliga bekantskaper kommer och går.

Situationen tar en oväntad vändning när Louis lämnar Eva i syskonens barndomshem, där den tillbakadragna Isabel bott ensam sedan moderns död. För Isabel, som värnar om sin ensamhet och sina rutiner, är Evas närvaro mer än bara en irritation – den blir ett direkt intrång i hennes noggrant bevarade värld.

Isabel har utvecklat en närmast besatthet kring moderns ägodelar, särskilt porslinstallrikarna med hararnas motiv, som hon inte låter någon annan röra. Men hennes bror Hendrik påpekar något som stör den bild Isabel skapat: porslinet fanns redan i huset när familjen flyttade in under krigsåren. Faktum är att hela huset var fyllt med ägodelar när de tog det i besittning.

Det är i denna spänning mellan minne och verklighet som Yael van der Woudens prisbelönta debutroman ”I minnenas hus” utspelar sig. Romanen, som översatts till svenska av Manni Kössler, har vunnit Women’s prize for fiction och nominerats till det prestigefyllda Bookerpriset.

Trots de internationella hyllningarna och det faktum att romanen erbjuder en förfriskande vinkel genom att centrera en lesbisk kärlekshistoria, lyckas boken inte helt leva upp till förväntningarna. Den följer ett relativt konventionellt mönster för historiska romaner med efterkrigstema, och den utlovade skärpan som den samkönade relationen skulle tillföra räcker inte för att göra berättelsen genuint engagerande.

Handlingen återspeglar huvudpersonen Isabels tristess, en känsla som tyvärr överförs till läsaren. Isabels gnälliga och misstänksamma personlighet gör henne till ett sällskap som inte alltid är lätt att sympatisera med. När romanens stora avslöjande kommer två tredjedelar in i berättelsen, är vändningen förutsägbar för den uppmärksamma läsaren.

Det är först mot slutet, när Isabel förstår vem Eva egentligen är, som romanen verkligen berör ett angeläget tema: efterkrigstidens kollektiva skuld och den självpåtagna minnesförlusten i det nederländska samhället. Här levererar van der Wouden en skarp kritik mot ett samhälle som valde att blunda för Förintelsens fasor, som aldrig ansträngde sig för att ge offren upprättelse och som i själva verket fortsatte att begå nya typer av övergrepp långt efter att överlevarna återvänt till Nederländerna.

”Är det inte komiskt?” frågar Eva retoriskt i en avgörande scen. ”Ingen vet någonsin något i det här landet. Inga vet var de bor, vem som gjorde vad, vem som tog vägen vart. Alltihop är ett mysterium.”

Denna kritiska granskning av ett samhälle som kollektivt förträngt sitt förflutna är romanens starkaste kort, men vägen dit är alltför långdragen och utan den intensitet som ämnet förtjänar. Trots att ”I minnenas hus” på många sätt är en välskriven historisk roman saknar den det avgörande elementet – den livsgnista som skulle kunna göra berättelsen verkligt minnesvärd.

För svenska läsare som intresserar sig för efterkrigstidens Nederländerna och teman kring minne, skuld och samkönad kärlek under en tid då sådan var tabubelagd, kan romanen fortfarande erbjuda intressanta perspektiv. Men för den som söker en gripande och överraskande berättelse kan den 349 sidor långa resan genom ”I minnenas hus” kännas onödigt utdragen för det budskap den till slut levererar.