Kulturlivet frodas i Charkivs skugga av kriget

I städer där den fria och den ofria världen möts uppstår en stark spänning. Tänk Berlin när muren föll. Kiev under revolutionen 2004. Tbilisi 2024. Nu händer det i Charkiv, där kulturlivet kämpar för att hålla staden vid liv trots krigets ständiga närvaro.

Anton Nazarko ser mig rakt i ögonen. Han har keps, den stora jackan uppdragen i halsen. Hans uppmärksamhet flackar ett ögonblick när han hälsar på några bekanta och instruerar var stora lådor ska ställas – kanske innehållande studioutrustning eller öl till kvällens rejv med DJ Wada Yosuke från Tokyo.

”Vi gör detta för att staden inte ska stagnera. Om det börjar ske kan en sådan process gå fort. Se vad som hände i Detroit – när folk börjar lämna staden finns snart ingenting kvar att återvända till. Allt dör ut. Därför har vi stannat, vi behövs här om Charkiv ska överleva,” säger han med övertygelse i rösten.

Ukrainas näst största stad ligger bara tre mil från ryska gränsen. Före den fullskaliga invasionen hade Charkiv cirka 1,5 miljoner invånare, varav över 300 000 studenter vid något av stadens mer än 40 universitet och lärosäten. Det kulturella och akademiska livet var livligt och pulserande.

Sedan februari 2022 har staden utsatts för ryska attacker som skadat betydande byggnader i centrala delar på ett helt annat sätt än i Kiev. Av det stora antalet studenter återstår nu bara en bråkdel.

Anton Nazarko, hans fru och barn reste till Lviv i västra Ukraina när kriget började, men familjen valde att återvända till Charkiv.

”De flesta unga som är kvar i Charkiv har gjort ett aktivt val att stanna. Vi behövs här för dem,” förklarar han.

Anton är en av grundarna till kulturkollektivet Some People och Center for a new culture, ett kulturhus som under två år håller på att ta form i en nedlagd vitvarufabrik i utkanten av staden. I gatuplan finns en lounge med bar, musikstudio och ett stort dansgolv. Övervåningen förbereds för filmvisning med amfiteater, ett rum anpassas för ambientmusik och lugna konserter, och mitt i det blivande konstgalleriet står en ensam flygel. Ljust byggdamm täcker golvet, vid en kal betongvägg står stolar staplade med plastemballaget kvar.

Anton kom till Charkiv som farmakologistudent men bytte så småningom läkemedelsbranschen mot kulturprojekt. Tillsammans med kollegerna Vjatjeslav Prochorov, Mykyta Demenkov och Denis Kravtjenko har de under det senaste decenniet drivit egna band och en kombinerad streetwear-butik och galleri.

För att finansiera verksamheten har de sålt vad de äger och tagit emot medel från bland annat EU-programmet House of Europe med stöd av Goetheinstitutet. De får inget offentligt ukrainskt bidrag. De har en intensiv arbetsrytm:

”Vi jobbar dag och natt, två veckor i stöten. Sedan ordnar vi fest. Städar upp efteråt. Jobbar två veckor. Har fest. Städar. Jobbar. Så håller vi på.”

Lokalerna byggs med många entréer och reservutgångar, breda hissar och dörröppningar – helt utan trösklar. Hårda krigserfarenheter ska aldrig få hindra en besökare.

”Internationellt vill många ställen marknadsföra sig som trygga ’safe spaces’. Vi är en av få klubbar som kan kallas oss det på riktigt,” säger Anton med ett leende.

Även på andra håll i staden lever kulturlivet. I konstcentret Jermilov, en rymlig källarlokal invid Frihetstorget nära Charkivs universitet, visas grupputställningen ”Dokument” med verk av ett tjugotal ukrainska konstnärer. Utställningen kombinerar humor med allvar – en vägg täcks av korrespondens kring en bidragsansökan, men flertalet verk kretsar kring identitet, hem, minne och flykt. Kriget och kampen om yttrandefrihet genomsyrar nästan varje konstverk.

Volodymyr Tarasov, konstkritiker, historiker och lärare vid Akademin för konst och design i Charkiv, är en av besökarna. Han talar om samlingspunkternas betydelse under kriget och den förtätade atmosfären:

”När strömmen började försvinna i början av invasionen tog folk först fram sina ficklampor för att se vad som fanns här. Men plötsligt började de omfamna varandra. De stod så länge. Kort därpå var jag en tid i Lviv. Kontrasten var mycket skarp, det kändes inte alls som här. Kriget skapar olika slags normalitet.”

En av utställarna är konstnären och konditorn Alina Prokopenko, som skapat ätbara pass till ”Candyland”, ett fantasiland dit inga visum krävs. Besökarna bjuds in att ta en bit – söta pass som lämnar tungan blå.

”Det började med en fantasi om identitet och dokument. Vad skulle hända med mig själv om mitt pass försvann? Om jag till exempel åt upp det,” förklarar hon. Alina kommer från Kiev men bor sedan några år i Paris.

Anton Nazarkos långsiktiga ambition är att göra Charkiv till en självklar punkt på Europas kulturkarta, men i dagsläget undviker han fasta planer och fokuserar på arbetet här och nu. Kontraktet på industrilokalen är tecknat på tio år, men ingen vet vad som kommer att hända – allt de bygger kan träffas i nästa ryska attack, de kan själva bli inkallade.

Lika lite som Anton planerar att lämna Charkiv, lika otänkbart är det för honom att leva under rysk ockupation. Han har en sexåring och en bebis som föddes tidigt förra våren.

”Min fru och jag har valt att vara kvar här, men det har inte våra barn gjort. Hur jag tänker kring det? Hela tiden tänker jag på det, det är ingen lätt sak,” säger han eftertänksamt.

Han fortsätter: ”Vi vet inte hur länge kriget kommer att pågå, men utan kulturliv finns inget liv alls. Då kommer staden att förtvina. Om kriget fortsätter mer än några månader till så hamnar vi alla i armén.”

Rejven slutar klockan 23, så besökarna hinner hem innan utegångsförbudet börjar vid midnatt. Om ingen lämnar lokalen går det att fortsätta natten igenom, tills utegångsförbudet hävs i gryningen.

Det dröjer inte länge förrän dansgolvet pulserar av technomusiken. I strålkastarljuset syns bara silhuetter, ett hav av rörelse – ett tillfälligt andrum i en stad under belägring.