I ”Folke Filbyter” blev lockelsen i Heidenstams nationalromantik för stor

I skymningen av Östgötateaterns storslagna produktion ”Folke Filbyter” finner man en ambitiös vision som delvis går förlorad i sin egen storslagenhet. Erik Holmström, känd för sin förmåga att skapa intima och kraftfulla teaterupplevelser i mindre format, tycks här ha hamnat i ett kreativt dilemma där spektaklet överskuggar det mänskliga.

Föreställningen, som baseras på Verner von Heidenstams historiska berättelse, presenteras med en scenografi som imponerar men samtidigt distanserar. Den tekniska precisionen och de visuella elementen dominerar scenen, medan karaktärernas inneboende komplexitet och relationernas djup hamnar i bakgrunden.

Östgötateatern har inte sparat på resurserna. Produktionens tekniska aspekter vittnar om en ambitiös satsning där ljus, ljud och scenografi samverkar för att skapa en historisk fond av episka proportioner. Men i denna storslagenhet försvinner något väsentligt – den mänskliga dimensionen som Holmström tidigare visat sig mästerlig på att fånga.

Regissören har tidigare utmärkt sig med mindre, punkigare produktioner där karaktärernas sårbarhet och styrka fått stå i centrum. I dessa har han lyckats skapa nära och direkta möten mellan skådespelare och publik. Men i ”Folke Filbyter” tycks han ha förlorat denna förmåga, eller kanske är det formatet som övermannat intentionen.

Det bombastiska uttrycket skapar visserligen dramatiska ögonblick som etsar sig fast i åskådarens minne, men samtidigt uppstår en emotionell distans. Heidenstams berättelse om makt, arv och identitet kräver både historisk tyngd och psykologisk trovärdighet – en balans som föreställningen inte helt lyckas uppnå.

Ensemblen kämpar tappert med materialets omfång och tonläge. I vissa scener skymtar det fram glimtar av den närhet och autenticitet som kännetecknar Holmströms tidigare arbeten, men dessa ögonblick drunknar alltför ofta i produktionens övergripande pompa och ståt.

Trots detta finns det moment där föreställningen faktiskt finner sin styrka. När den lyckas förena det storslagna med det intima uppstår teatermagi av sällan skådat slag. Dessa ögonblick visar på potentialen i mötet mellan Holmströms punkiga nerv och den större teaterns resurser.

Uppsättningen väcker också frågor om samtida teaters utmaningar. Hur förvaltar man ett historiskt material utan att tappa kontakten med publiken? Hur balanserar man mellan spektakel och intimitet? Östgötateaterns ”Folke Filbyter” blir på så sätt ett intressant inlägg i den pågående diskussionen om institutionsteater versus frigruppsteater.

I en tid när många teatrar kämpar med publikunderlag och relevans är det modigt att satsa på ett klassiskt svenskt material med rötter i nationalromantiken. Men för att verkligen nå fram krävs att den historiska berättelsen får mänskliga dimensioner som publiken kan relatera till.

Scenografin förtjänar särskilt omnämnande för sin ambitiösa utformning, där historiens vingslag blir påtagliga genom visuella element som både hänvisar till dåtid och nutid. Kostymerna balanserar skickligt mellan historisk trovärdighet och konstnärlig frihet, men också här riskerar det visuella att överskugga det innehållsliga.

Musikens roll i föreställningen är framträdande och bidrar starkt till den bombastiska känslan. Ljudbilden förstärker dramatiken men tenderar ibland att överrösta nyanserna i dialog och skådespeleri.

För Östgötateatern representerar ”Folke Filbyter” en viktig kulturell satsning i regionen. Teatern fyller en central funktion för att tillgängliggöra både klassiker och nyskriven dramatik för en bredare publik. Paradoxalt nog kan det storstilade formatet i detta fall ha motverkat ambitionen att nå ut och beröra.

Erik Holmströms regikarriär har utmärkt sig genom förmågan att hitta det unika uttrycket i mindre och mer experimentella format. Hans övergång till den större institutionella teatern visar på både möjligheter och utmaningar i att överföra ett personligt konstnärskap till en större skala.

Sammanfattningsvis blir ”Folke Filbyter” på Östgötateatern ett intressant men delvis problematiskt möte mellan det bombastiska och det intima, mellan historisk tyngd och samtida relevans. När det spektakulära tar överhanden går något väsentligt förlorat – den mänskliga dimension som i grunden är teaterns starkaste kort.